Bloggen startade i mars 2009 med försök att få astrologin att svara på kvantitativa studier. Det närmandet byggde på felaktiga antaganden om vad ämnet handlar om och gradvis har kopplingarna till klassisk väst- och östfilosofi smugit sig in. Samlingssida från tidiga bloggens horisont:
T E M A S T U D I E R - svarar astrologin på kvantitativa tester?

Herakleitos (c 500 fvt): "De som talar med förstånd förlitar sig på det universella, som en stad måste lita till sin lag, och med än mer tillit. Ty alla mänskliga lagar närs av en gudomlig lag, och den har så mycket kraft som den önskar och är tillräcklig för alla och fler därutöver."

Chu Hsi (Zhu Xi), idealistisk filosof, 1100-talet: "Ödet, det är vad som återstår sedan människan gjort sitt yttersta."

Konfucius, kinesisk samhällsfilosof, 500-talet fvt: "Den ädla människan sysselsätter sig med tankar om dygd, den ringa människan sysselsätter sig med tankar om sin egen vinning."
Västerlandets store logiker & mystiker Platon ventilerade ofta orfisk-indiska tankegångar om reinkarnationen och själens rörelse mellan världarna... "Sokrates: Vem än som anländer oinvigd och ofullbordad i Helvetet kommer att ligga i leran. Men de renade och fullbordade kommer att vistas med gudarna." (Faidon, 69c)

JORDELEMENTETS VÄG (karma yoga):
"Eftersom vår identitet med den gudomliga kraften ytterst är obestridlig, (låt oss ha) en fast tro att vi genom att framhärda i vårt utmönstrande oss efter gudens form, tal och stämning, våra handlingar i tiden blir signifikanta och gudens essens slutligen förverkligas av oss."
(Günther - Buddhist Philosophy in Theory and Practice)

Fr.om. nyår 2023 separerades "Sveriges transiter" som ny tagg från den äldre "transiter" som vid 400+ blivit ett oöverskådligt myller.


torsdag 30 augusti 2012

Jungfruns musikalitet (Paul Simon & Cat Stevens)

Det här skrevs den 30 juli och blev sedan liggande en månad. Med lite mer uppmärksamhet hade den kunnat länkas till nyheten om årets Polarpristagare, Paul Simon! Oh well...

Paul Simon och Cat Stevens tidigare i deras karriärer
 
Eftersom Nya Moderaterna och Fredrik Reinfeldts horoskop så generöst visat hur den sämste sidan av Jungfruns tecken ser ut, dess ovilja att sträcka ut en hjälpande hand eftersom dess hela världsbild handlar om "envar för sig själv"-filosofin, har jag avsiktligt arrangerat två fenomenalt begåvade musiker i samma inlägg som plåster på såren för alla med en planet i Jungfruns tecken.

Paul Simon är en levande legend för åren med Art Garfunkel och hans intrikata sätt att bygga melodier och spela gitarr associerar direkt till det merkuriska intellektet, som i Jungfruns tecken tycks vara mer "knepigt" än samma Merkurius i Tvillingarna. Enkelt uttryckt för att det är Jordelementet som sådant som introducerar förmörkelser i andesjälens liv. Merkurius i Luft lever ett lättare liv och är nöjd med att tankens modeller är vackra, symmetriska, smarta - eller hur man nu sätter sig ribban. 

Jungfrun är i Jordelementet primärt en "görare" eller intellektet applicerat på konkreta ting och den som rusar rakt in tjockan är inte längre den Buddhi som ser igenom tingen, utan "knepigt" måste konstruera sina argument från världens utsida. Jordelementet symboliserar exilen från andens dimension i vilken allt redan ligger förklarat och utbrett och där intellektet bara behöver öppna käften och tala om vad den ser.

Logos, ordet som också är förnuftsprincipen, kan även beskrivas som den dos av Guds medvetande som spjälkats av och som utgör andesjälens absoluta centrum - en nivå bortom astrologins räckvidd men där just ledet "ande-" söker återknyta till grekiskans/Platons Nous. För det är allmänt vedertaget att Nous hos grekerna är en tanke (t.o.m. ett idélån) som hos indierna benämns Buddhi eller den kosmiska intelligensen (som dock på inget sätt är en djinn som stoppats in i en försluten kruka och nu är identisk med kosmos). Luftkopplingen kommer sig ju av att Buddhi är indiernas namn på Merkurius: Luftassociationerna tränger sig ständigt på när folk söker hitta ord för det osynliga!

Intressant med Paul Simon är att han är så skrämmande ärlig när han hämtar material från sitt inre att jag knappt kan tro han själv förstod varifrån låten "I Am a Rock" från mitten av 1960-talet kom. Den är avsiktligt slängigt avvisande ("defiant") och attitydstinn, som om Paul försöker gestalta en viss persons - men inte han själv förstås! - negativa inställning till det sociala livets alla beroendeförhållanden. 

Men det är ju hans egen djupaste essens som talar, Jungfruns tecken som också Garbo demonstrerade med fulländning i frasen "I just want to be left alone". Paul Simon är Fredrik Reinfeldts perfekta kampanjmusiker! Låt oss leva det själviska livet!

Jag vet att detta inte är mycket tröst för Jungfruns tecken, men innan vi kan komma till det bra måste man inse att Paul Simon kanske skrivit Jungfruns text bättre än någon annan. I princip alla negativa inlägg om hur det här tecknet dominerar självisk moderat politik kan summeras i denna Simons nidbild av en människa som försöker hålla världen utanför. Som sagt, undrar om han själv vet hur kan kunde skapa en så perfekt bild...

Utvikning. Här skulle en anhängare av den skeva västerländska zodiaken kanske försvara Simon som Sol-Våg med att det inte var hans solhjärta i den sociala kompetensens tecken som skrev den låten, utan den tropiska Månen i Kräftan. Inte värt att bemöta. Simons totala sångbok är till brädden född av material som formligen skriker Jungfrun och hennes ensamhet. "I Am A Rock" tillkom när Simon lämnat Garfunkel och reste ensam ett år i England för att undersöka - sig själv förstås - och den engelska vistraditionen.

Han blev då bekant med skotske vissångaren Al Stewart vilket syns på männens perfekta match. Båda har Månen i sideriska Tvillingarna - två resande trubadurer - det tredje huset (Tvillingarnas naturliga hus) är f.ö. särskilt dedikerat till sång och dans i indisk astrologi. Och Al Stewarts fina Sol-Lejon var något som Paul Simons Lejonascendent kunde relatera till - så byggs band, astrologiskt.

Och glöm inte den gamla kopplingen mellan stjärnan Spica (i Jungfruns veteax) och traditionen om hennes sårbara och ensamma position på himlen. Är det denna gamla myt som DRIVER tillvaron på jorden och alltjämt får Jungfrur som Simon att gestalta den räddhågsna privatismens etos?

A winter's day
In a deep and dark December;
I am alone,
Gazing from my window to the streets below
On a freshly fallen silent shroud of snow.
I am a rock,
I am an island.

I've built walls,
A fortress deep and mighty,
That none may penetrate.
I have no need of friendship; friendship causes pain.
It's laughter and it's loving I disdain.
I am a rock,
I am an island.

Don't talk of love,
Well, I've heard the word before.
It's sleeping in my memory.
I won't disturb the slumber of feelings that have died.
If I never loved I never would have cried.
I am a rock,
I am an island.

I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor,
Hiding in my room, safe within my womb.
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.

And a rock feels no pain;
And an island never cries.

Här är de, moderaternas höga grindar som skyttar deras privata boenden, deras rädsla för att identifiera sig med andra - för det gör ont! Reinfeldts njugga hånleende på läpparna: "It's laugher and its loving I disdain." En tillkämpad självkontroll fast vem som helst ser att mannen är livrädd för att likt Jungfrun bli våldtagen och berövad sin naiva och privatistiska syn, sin falska ideologi att var och en är en liten isolerad ö som bara ska jobba och konsumera för sin egen del.

Men också: böcker och poesi för att skydda mig med! Hur typiskt Jungfruns mer litterära böjelser som bloggen också noterat tidigare. Men Simon råkar avslöja vad Jungfrun har dem till - att skydda sig från det verkliga livet med.

Lyckligtvis var inte detta allt på Paul Simons stjärnhimmel för då hade han varit en bra tråkig typ! Men tittar man noga på hans texter finns ingen som helst filosofi där. Jungfrun ägnar sig helt åt vardagen och det näraliggande, bekymrar sig om sina egna tankar och känslor, en extrem introvert kort och gott. Och så låter egentligen Paul Simons texter. Men det är så intelligent skapat och så tydligt att man lätt glömmer att han uttrycker den moderna sekulära och urbaniserade individen. 

Halleluja-tramset på Simon & Garfunkels debutalbum passade så otroligt illa in i helheten att man direkt hörde att det inte tillhörde duons centrala värden eller verkliga styrka. Det är möjligt att Paul Simon är kristen, jag har inte kollat upp. Men han låter inte som en sådan, utan som en som ägnar sig åt längtan och fruktan och livet i alla dess små enskildheter - ett hyperbegåvat barn av denna världen.

Och det tycks också Satan på toppen i horoskopet säga att han är.


Många texter handlar om ensamhet och har en "låg" stämning, jag förmodar att Algol, bortmotad av Saturnus och i opposition till Venus avslöjar att det i Simons bakgrund ändå finns någon slags puritansk kristen fostran. Han är så att säga den första generationen av sekulariserad avkomma. Faktum är att han har två "sataniska axlar", dels den baserad på zodiaktecknen Oxen och Skorpionen, och dels den som deras naturliga hus (2a och 8e) tecknar. 

Här är den andra axeln hyperaktiv via två eldiga planeter i rörliga (sattviska) tecken. Jag förstår plötsligt varför Simon är så dyster i sitt tonskapande men samtidigt så lätt och kvick i sin musikaliska penselföring att man kan missa hur svart han är. Också Månen i Tvillingarna understryker hur snabbtänkt och begåvad han är. Showmanskapet som kvällspressen nyligen skrev om (efter en spelning i Sverige) kan förstås härledas till det sceniska Lejonet. 

Jag vet inte om Simon sålt sin själ till Djävulen för den legendstatus han fått, men - och här kommer slutknorren - om det så är kanske man ska tänka sig att flöjtspelaren Pan (Faun, Fan) kanske är Djävulens mest godartade uttryck. I den här aspekten saknas dess ondska eller försök att korrumpera själen av ren "fanskap".

Pan som naturens rådare är visserligen en riktig bock, men arketypen har ändå attraherat andra konnotationer än den sataniske Åklagaren. Om det nu är Pan som informerar den formalistiska Saturnus och detta förstås i Venus tecken Oxen, då kanske vi helt enkelt har en bild av en exceptionellt musikalisk själ här - särskilt som också Venus blandar sig i via opposition!

Paul Simons horoskop må ytligt likna det för Svenskt Näringsliv, men de sysslar med olika saker. Eller? Paul Simons skiva Graceland firar nu 30 år och det där var en tid när Simon fick mycket skit för. Artistvärlden i övrigt bojkottade Sydafrikas rasistiska lagar, men han åkte ner till Sun City, motsvarigheten till Las Vegas, och spelade för generösa summor pengar och utan, tydligen, någon som helst politisk medvetenhet. [Rättelse: han spelade inte Sun City, men bröt ändå mot FN:s artistembargo.]

Kanske Jungfruns privatistiska perspektiv inte räckte för att se det rätta att göra. Å andra sidan kom det en bra skiva ur debaclet och alla (hör noga Reinfeldt!) kanske inte är födda att ägna sig åt politik, som när allt kommer omkring, handlar om att gagna folket.

Hur mycket jag än gillar Simons eftertänksamma melankoli - och han har tredje husets sång- och danshärskare Venus i aspekt med tionde huset för karriär - så räcker inte det här horoskopet för att upprätta den ära jag kan ha tagit av Jungfruns tecken genom att återupptäcka dess tvivelaktiga rykte i antikens astrologi. För så här har det låtit: indisk tradition - fienden. Hellenistisk tradition - olyckan. Traditionen om Spica och våldtäkten av Persefone - en avledning av gamla babyloniska myter om kärleksgudinnan Ishtars "fall" ner till Underjorden att jämföra med Venus traditionella "fall" i Jungfruns tecken.

*****

Jag går istället över till Cat Stevens som fick en rapidsnabb karriärstart i övre tonåren med några hits ("The First Cut is the Deepest") innan han nästan dog i lungsjukdomen TBC och sedan - fortfarande bara i de tidiga 20 - startade om sin karriär med ett nytt sound. Även här finns samma djupa introspektion som hos Paul Simon, men ett helt annat socialt patos och en rastlösthet som Paul Simon bara avslöjar (Jungfrun är som merkuriskt tecken nervöst lagt, snabbt att tappa tålamod med de långsammare eftersom det själv representerar en cerebral typ).


Idén till inlägget kommer sig av att jag fick händerna på en gammal knastrig LP med Stevens, den storsäljande "Catch Bull at Four" från 1972. Jag var aldrig förtjust i Stevens musik på radion vid den här tiden, men nu fick jag chansen att höra ett helt album och inte bara den rivigt nerviga "Can't Keep It In" som jag minns som en av de första låtar på radio jag positivt avskydde. 

(Jag var helt enkelt för ung och outvecklad i musiksmaken för att uppskatta den här typen musik och hade ingen aning om att Stevens hade grekiska rötter - vilket jag nu tydligt hörde i musiken. Grekerna har alltid uppfattats som ett nervigt, merkuriskt folk! De såg sig själva på det sättet i antiken.)

En genomgång av alla Stevens album på AllMusic.com visar att hans ryckiga och abrupta spelstil (som om han inte har tålamod att låta en idé sätta sig utan merkuriskt bryter upp sin egen musik) var ett genomgående särdrag. Recensenten låter sig inte imponerad av ett särdeles inåtvänt, självefterlåtet och ointressant album där Stevens mer låter som en matematiker eller pythagoreisk numerolog - jag tror det första inlägget på bloggen som påminde Jungfruns koppling till sifferbegåvning var det om astronomen och ufologen Jacques Vallee.

Efter att ha noterat att han var nära döden två gånger - han drunknade nästan 1976 - så blev jag formidabelt intresserad av att göra detta horoskop. (Höll själv på att drunkna 2005 och det blev starten på ett helt nytt liv på en högre kvalitetsnivå.) Lyckligtvis finns tidpunkt för Cat Stevens och det visar sig direkt varför han hade en så nervig natur via en uppenbar "appointment with Death". 

Likt Reinfeldt har Cat Stevens Mars stigande i öster och är därmed en olycksplanet som aspekterar det åttonde huset för korruption och död (men också, i sällsynta fall, grogrunden till en pånyttfödelse). Det är en känd Cat Stevens-historia att han, en andligt sökande person, bag Gud om hjälp i vågorna och tolkade sin överlevnad som ett skäl att verkligen ge sig hän åt religionen. 1977 konverterade han till Islam som den kärleksreligion den är för dem som vågar se igenom västerlandets paranoia efter det extremistiska attentat mot den Store Satan den 11 september 2001 (se om USA:s perversa dödsdrift här).

Vad som skiljer Reinfeldts normalnerviga och småarroganta Mars stigande i Jungfrun med Cat Stevens variant är att sångaren hamnar i någon konstig rundgång: Mars kastar sin dödsaspekt från första jag-huset mot det åttonde tecknet och i dödshuset står nu "förstoringsglaset", den hungrande demonen Rahu och gör allting i den här frågan mycket större! Tala om dödsdrift! Och vad är det Rahu förstärker när den triggas av Mars aspekt? Jo sitt värdteckens härskare, som är...Mars! Därav rundgången. 

Plötsligt förstår jag varför jag fann mannens sjungande så outhärdligt när jag var liten. Eld i Jord är en smutsig eld. och han var själv inte nöjd med sig själv och sitt liv. Allmusic.com gav mig en insikt i hur han hatade sitt eget liv som popsångare och egentligen inte ville ha det.  Att vi har en fullmåne mellan Stenbocken (yttre form, formalism) och Kräftans ständigt skiftande stämningslägen, är inte heller ett omen om en stabil natur. 

Men att därtill hitta de merkuriska och intellektuella Tvillingarna i tionde karriärhuset med verbala Merkurius och konstnärliga Venus var bara för mycket. För hur passande är det inte med en man som lär få leva sina dagar med det faktum att han själv vill heta Yusuf Islam men alla hans fans fortsätter referera till honom som Cat Stevens. Tvillingarnas dubbelnatur kan vulgärtolkas i den riktningen även om det inte alls fångar den djupa tanken bakom tecknets dubbelhet. 

I Indien indikeras Tvillingarna med en manlig och en kvinnlig figur och påminner om tecknets nyfikenhet på sociala kontakter inklusive sexuella. Jag umgås föga med skurkar och drägg, men känner en enda människa som dejtade ett halvdussin eller fler kvinnor samtidigt just efter en skilsmässa och hade flera sexuella affärer på gång samtidigt. En Sol i Tvillingarna naturligtvis, med en typisk dos Vatten för en tendens mot den sunkigare typen (jfr poeten Marcus Birros ständiga malande om sitt förflutna som alkoholist ).

Att som mer än vuxen återvända till en ung Cat Stevens - "I can't keep it in, Oh! I got to let it out... So much to say..." var en mindre uppenbarelse. Nu hörde jag hans energiska men ännu oförlösta Jungfru. Han var nära att dö en gång men var tvungen att nästan dö två gånger innan det åttonde dödshuset avtvingade honom ett förpliktande till de andliga stämningar som inte lyckats bryta igenom helt. 

Cat Stevens/Yusuf Islams primära "mission" är som synes av tionde huset att kommunicera kärlek, man uppenbarligen var hans Jungfru-ego (1a huset) en så stor belastning och källa till irritation att han var tvungen att dö egodöden. (Stackars Fredrik Reinfeldt som trots samma stigande Mars inte fått den extra puffen från ödet - som kontrollerar Döden - att gå hela vägen och dumpa sin privatistiska utblick!

Jag vill se detta som ett Jungfruhoroskop - ascendenten är otroligt viktig i detta fall pga. rundgången som Mars för med sig. Men inte Jungfru på en förskolenivå utan Jungfruns konstantvärde satt i ett komplext sammanhang. Jungfrun som en spelbricka i ett skeende där Cat Stevens står inför sitt självupptagna ego om och om igen och varje gång vill han bara dö bort från sig själv. (Och att byta namn på värdkroppen är förvisso ett sätt att markera ett av de här varven genom åttonde dödshusets mörka dal.) 

Detta är då en bra Jungfru, en död Jungfru! En som gått vidare och slutat fixera sig på sitt eget och nu är helt fri att likt nästa tecken Vågen koncentrera sig på värdet av en fungerande social miljö - för det är i Luftelementet mänskligheten hör hemma, även om vissa dippar ner i lersörjan där djuren bor. Cat Stevens händelser i det publika tionde huset (det som rör många människor) är ett betydligt mer spännande budskap än Paul Simons, faktiskt, fast båda är experter på att berätta sina historier.

Och det är också en bra påminnelse: det är Jungfruns tecken som samlat flest Nobelpristagare i litteratur. Sannerligen att de gamla babylonierna såg himlen med klara ögon när de döpte Merkurius till Nebu, gudarnas skrivare.

Här har vi sett två hyperbegåvade lyricister som både har dubbel betoning på Merkurius - via både den himmelska kommunikatorn i Luft och också via den jordiska aspekten som väver in det konkreta livet i berättelsen.

Simon och Stevens-Islam... lite senare (2008/09)

7 kommentarer:

Anonym sa...

"Där ute brusar en värld/Här inne kurar jag vid min härd..." (Första strofen i dikt av S L-A 1982)
:-)

Jag måste bara påpeka att Graceland inte handlade om att Paul Simon "åkte ner till Sun City och spelade för generösa summor pengar", det handlade om att han faktiskt bröt isoleringen (så jungfru han var!) för de sydafrikanska musikerna och förde ut deras musik till omvärlden. Ett genidrag faktiskt, i den situation som rådde då. Han fick t o m stöd av FN för det, fast det var kontroversiellt att bryta bojkotten. Så jag tror inte det var politisk omedvetenhet det handlade om.
Och att Paul Simons texter bara skulle handla om vardagen och det näraliggande, det vet jag inte om jag håller med om... Bridge over troubled water t ex, uppfattar i a f jag som en text med andligt innehåll.
S

Seaward sa...

Du har rätt i så måtto att Simon aldrig spelade Sun City, där svek minnet mig. Samtidigt producerar du själv en möjligen ännu märkligare historiskrivning, som man bör jämföra med The Guardian som har en noggrann artikel om problemen vid tiden för Simons skiva Graceland.

Där påpekas - precis tvärtemot det du här säger - att FN bojkottat kulturella aktiviteter i Sydafrika sedan 1980. Det är inom denna kontext som Simon faller kort om den internationella opinionen mot rasåtskillnaden. Han väljer, om jag får säga det, Jungfruns egocentriska myrperspektiv. "Han ville ju bara musicera" och förmådde inte höja sig till världssamvetet (Luftelementet) som det då nått en enighet - även bland musiker. Satan i horoskopet i ärans/vanärans tionde hus ger fingret åt allt och alla! Där är Simons omdöme som mest fördunklat.

Uppgiften är onekligen graverande att den färgade sångaren och medborgarrättskämpen Harry Belafonte föreslog Paul Simon att rådgöra med ANC innan han reste ner, men att Simon valde att slå dövörat till.

(Dövhet är möjligen ett återkommande handikapp hos Jungfruns tecken – jag har åtminstone noterat dominant Jungfru i tre horoskop och har faktiskt inte så många fler noterade fall av dövhet. Ett annat fall, en musiker, har en mängd planeter i Jungfrun i 12e (ej Solen). Han är inte döv men totalt oförståndig och har extremt svårt att ta till sig vad andra säger. En kuriös mental blockering , och han är lyckligast när han får spela med musiker istället för att konversera!)

Även en koncis notis på YouTube om den sydafrikanska regimens nöjesetablissemang Sun City där den vite mannen skulle kunna hora runt rejält utanför de egna lagarna.

Jag har lyssnat igenom S&G:s få album några gånger de senaste tio åren och fast det är suverän musik har jag aldrig slagits av någon andlig böjelse i en enda av Paul Simons vardagsnära betraktelser. Däremot är han elak som fan själv (Algol/Satan!) när han så önskar (A Simple Desultory Philippic på albumet Parsley Sage Rosemary & Thyme).

Men närmast att läsa in ett andligt budskap kommer man förstås i Like a Bridge Over Troubled Water. Jag tror dock han snarare, Jungfruns metodik trogen, utnyttjat ett andligt motiv för andra syften. Kanhända för att berätta om mänskligt stöd i svåra stunder snarare än den kristna tesen om att Gud bistår människan (vilket ingen smart New York-intellektuell 1970 rimligen kunde tro bara några år efter den uppseendeväckande God is Dead-debatten.)

För mig är Paul Simon en gigant när det kommer att skapa vackra klanger och även det anses ju vara en andlig aktivitet (även om Platon inte ansåg det).

Anonym sa...

Simon bröt mot FN:s kulturbojkott, men fick i efterhand OK från FN, när det stod klart vad det handlade om.

Exakt hur han tänkte när han gjorde Graceland vet väl ingen utom Paul Simon själv, men hade det bara handlat om att tjäna pengar hade det väl varit enklare att bara åka ner och riva av några låtar inför vit publik i Sun City. Självklart var syftet större än så. Han förde fram den svarta sydafrikanska musiken inför världen samtidigt som han själv fick stor uppmärksamhet (det blev ju liv om det, men all publicitet är ju bra publicitet sägs det)- en win-win situation alltså:-) Och tiden har ju gett honom rätt, får man säga.
S

Seaward sa...

Eftersom jag redan medgivit mitt minnesfel (Sun City-spelningar för pengar) och t.o.m. ändrat i texten förstår jag inte varför du fortsätter resonera om den saken.

Tiden har INTE givit honom rätt eftersom kontroversen är lika het fortfarande! Läs den engelska artikeln, röster från hela världen berömmer den för dess välgörande efterforskning.

Att FN senare okejade hans egenmäktiga tilltag skulle jag gärna vilja ha en källa till. Det förefaller som ren dikt att FN skulle ha funnit en enda mans privata resa till Sydafrika så viktig att ämnet togs upp i plenisalen! Uppgiften stämmer heller inte med Guardians redogörelse för turerna vid den tiden.

Och ditt motiv för den här kommentaren är en vilja att försvara Jungfruns zodiakbild har du alltjämt att begripa skillnaden mellan egointresse och ett objektivt studium av zodiakmotivens "arketypiska dispositioner" vilket senare jag ändå menar att bloggen ägnar sig åt.

Jungfrun är den som undanber sig att se och ta del i helheten, tecknet diskriminerar mot allt och alla för att få vara för sig själv eller behålla sin syn på saker. Jordelementet gjorde Paul Simon simplistisk, han förstod inte att embargot syftade till att sätta press på apartheidregimen. Hans paniska försvar för sin resa (citerat i The Guardian) visar alla tecken på efterrationalisering, ”jag bryr mig väl inte om onda politiker som alla är likadana, blah blah”. Så här låter ”för smart för sitt eget bästa” Jungfrun när den merkuriska principen jagar fysiska (eller förment existerande) anledningar för att prata sig ur en knipa. :-)

Anonym sa...

Tro det eller ej, men jag har alltid tyckt att kritiken mot Paul Simon och hans "tilltag" varit orättvis, men jag hade ingen aning om när han var född innan jag läste det här.

Det står i Wikipedia att FN stödde honom, men det är ju allt som står där som stämmer, så det kan jag inte garantera.

Det var en intressant artikel, inte minst sista stycket...
:-)
S

Anonym sa...

PS: "...INTE allt som står där Som stämmer" ska det förstås vara

Seaward sa...

Som låtskrivare i genren lågmäld vispop tillhör Simon mina 5-7 absoluta favoriter (Lambchops Kurt Wagner är en annan).

Men värst väl inkopplad i det politiska var han sannerligen inte. Han ville, som Jungfrun Greta Garbo, bara bli lämnad ifred och göra det han tyckte var roligast, musicera med vännerna! :-)