Bloggen startade i mars 2009 med försök att få astrologin att svara på kvantitativa studier. Det närmandet byggde på felaktiga antaganden om vad ämnet handlar om och gradvis har kopplingarna till klassisk väst- och östfilosofi smugit sig in. Samlingssida från tidiga bloggens horisont:
T E M A S T U D I E R - svarar astrologin på kvantitativa tester?

Herakleitos (c 500 fvt): "De som talar med förstånd förlitar sig på det universella, som en stad måste lita till sin lag, och med än mer tillit. Ty alla mänskliga lagar närs av en gudomlig lag, och den har så mycket kraft som den önskar och är tillräcklig för alla och fler därutöver."

Chu Hsi (Zhu Xi), idealistisk filosof, 1100-talet: "Ödet, det är vad som återstår sedan människan gjort sitt yttersta."

Konfucius, kinesisk samhällsfilosof, 500-talet fvt: "Den ädla människan sysselsätter sig med tankar om dygd, den ringa människan sysselsätter sig med tankar om sin egen vinning."
Västerlandets store logiker & mystiker Platon ventilerade ofta orfisk-indiska tankegångar om reinkarnationen och själens rörelse mellan världarna... "Sokrates: Vem än som anländer oinvigd och ofullbordad i Helvetet kommer att ligga i leran. Men de renade och fullbordade kommer att vistas med gudarna." (Faidon, 69c)

JORDELEMENTETS VÄG (karma yoga):
"Eftersom vår identitet med den gudomliga kraften ytterst är obestridlig, (låt oss ha) en fast tro att vi genom att framhärda i vårt utmönstrande oss efter gudens form, tal och stämning, våra handlingar i tiden blir signifikanta och gudens essens slutligen förverkligas av oss."
(Günther - Buddhist Philosophy in Theory and Practice)

Fr.om. nyår 2023 separerades "Sveriges transiter" som ny tagg från den äldre "transiter" som vid 400+ blivit ett oöverskådligt myller.


lördag 2 juli 2016

Facebook: håll käften och lägg ut ett videoklipp istället

Björn Wiman i DN citerar en amerikansk skribent han uppskattar och som förklarar att han först måste skriva av sig i en sakfråga innan det personliga ställningstagande klarnade. Det är fantastiskt skrivet (och tänkt) eftersom guden Merkurius (skrivdonens och skrivkonstens gud) så tydligt visar sin funktion som ängel eller budbärare från Gud till människa.

Den inre budbäraren är människans enda chans att höra sitt eget högre jag och i det "eko" som en fungerande Merkurius i princip är, fånga upp och plantera ämnet i sitt sinne (Månen - den inre teaterscenen som "Shakespeare" betraktade "the mind", den inre arenan). När det gudomliga budskapet så sjunkit betydligt i nivå, först då träder den "personliga åsikten" in, den egentligen helt överflödiga eftersom det bara är den dekadenta västkulturen i hela världen som tror ego-perspektivet är det som gäller. 


Andra kulturer stoppar inte in de förklenande orden "ganska så" och "lite" i var och varannan mening - kulturer med en klar insikt om att det finns något betydligt högre än människan i skapelsen uttrycker sig med kraft och pondus där den sekulära och tunna svensken knappt kan höja sin röst enär hans onda världsbild är på väg att förgöra honom!

Wiman är säkert inte religiös så hans kontakt mellan sin inre gud, budbäraren och personen glappar en smula. Som kulturchef på DN har han i snåltiderna säkert ingen som korrläser hans alster, men om så är, är den svenska läs- och skrivförmågan idag så på utdöende (vilket han medger trots paradoxala försök att förminska Facebooks och Instagrams psykförstörelse), att felet troligen skulle passera alla kontrollinstanser. 


Han råkar röra till det i en mening som sannolikt är ett slarvfel, men som skulle kunna indikera att inte ens kulturchefer i dagens Sverige längre kan hantera idiomatiska fraser. Ungdom kan det inte, de blandar ihop olika fraser till vanartiga hybrider som man kryper ihop av skam över att höra. Svenskarna har faktiskt förlorat sitt språk! 

Exemplet i Wimans text på detta är: "Det skrivna ordet nedvärderas på den rörliga bildens bekostnad", vilket när man följer texten med intellektet påknäppt ju ger en förminskning i båda ändarna, vilket inte funkar. Wiman avsåg förstås säga, "på det skrivna ordets bekostnad har den rörliga bilden promoverats" - då med direkt syftning på att fanskapet Facebook nu ger pluspoäng för den som håller käften och lägger ut strömmad bild istället.

Hata den du har blivit, tanklösa konsument av it-lösningar som håller på att slå ut dina vitala funktioner helt! Hata Löfven för hans ständiga pladder om "it och innovationer". Gubbfan och hans sekond Mikael "brunkolslungan" Damberg kommer att knäcka landet genom att satsningar på det stadium mänskligheten borde höja sig över för att kunna "reclaima" sin värdighet.


PS. Jag gillade citatet Wiman anförde, och mina återkommande inlägg om den 17e greven av Oxfordshire är just ett sådant exempel där jag bestämt mig för att SKRIVA UT mina tankar och minnen i syfte att, kanske, nå en ståndpunkt. Det kanske bara är överkreativ fantasi, men vissa paralleller är så förunderliga att man kan börja fråga sig om någon knivsudd av den döde engelske aristokratens ande kan ha vandrat över tid och rum och bosatt sig hos undertecknad. 

Ta ungdomsdrömmen där jag hovsamt bär två pingisracketar på en sidenkudde ner till en underjordisk sängkammare i ett slott. Sängkammaren har en himmelssäng som exakt korresponderar med högre ståndens sängar för säg femhundra år sedan. Mitt "uppdrag" i drömmen att få kung och drottning som ligger och sover sida vid sida att åter börja spela kärlekens spel genom att studsa pingpongbollen mellan sig via de racketar jag har med mig

Jag spelade mycket bordtennis som barn men applikationen på ett "sovande" kungapar och den här typen av spel-kommunikation för att alstra ny kärlek, är originellt. Tyckte jag tills många år senare en annan dröm öppnade mig för den historiska existensen av en engelsk greve. Och bland hans juvenila ungdomspoem finns en dikt som just beskriver kärleken som ett bollande fram och åter, men med tennisracketar snarare än pingpongditon! 

Jag talar om den nivån av korrespondenser, som nu blivit så många att de börjat stärka varandra inbördes med slutfrågan? Är detta verkligen rimligt? Kan man hitta så många paralleller och fortfarande bara kalla det slump? Därför skriver jag för att komma vidare. Kanske är ett liv bara ett sammansatt eko av åtskilliga andra liv som redan haft sin stund på jorden och nu ligger arkiverade i någon himmel? Med planeternas gång reaktiveras dessa gamla scener eftersom allt som sker är upphängt på omutliga lagar, på vissa "trådmodeller". Dramerna är med andra ord arketypiskt betingade och kan i princip upprepas hur många gånger som helst.


Inga kommentarer: