Till nya besökare, en kunskapsteoretisk länk:
T E M A S T U D I E R - svarar astrologin på kvantitativa tester?

ESTETIK:
Blogger/Google har förstört mängder av horoskop genom att omskapa usla miniatyrer av bilder i GIF-format. Klicka för att se de skarpa originalen. Ser också dessa galna ut, högerklicka och välj "se bilden" .

Herakleitos (c 500 fvt): "De som talar med förstånd förlitar sig på det universella, som en stad måste lita till sin lag, och med än mer tillit. Ty alla mänskliga lagar närs av en gudomlig lag, och den har så mycket kraft som den önskar och är tillräcklig för alla och fler därutöver."

Chu Hsi (Zhu Xi), idealistisk filosof, 1100-talet: "Ödet, det är vad som återstår sedan människan gjort sitt yttersta."

Konfucius, kinesisk samhällsfilosof, 500-talet fvt: "Den ädla människan sysselsätter sig med tankar om dygd, den ringa människan sysselsätter sig med tankar om sin egen vinning."
"The soul is sold not to the devil for money, but to money itself when it becomes the measure of worth rather than the affirmation of value." /James Hillman - Alchemical Psychology (2010, s.143)

Västerlandets store logiker & mystiker Platon
ventilerade ofta orfisk-indiska tankegångar om reinkarnationen och själens rörelse mellan världarna... "Sokrates: Vem än som anländer oinvigd och ofullbordad i Helvetet kommer att ligga i leran. Men de renade och fullbordade kommer att vistas med gudarna." (Faidon, 69c)

JORDELEMENTETS VÄG (karma yoga):
"Eftersom vår identitet med den gudomliga kraften ytterst är obestridlig, (låt oss ha) en fast tro att vi genom att framhärda i vårt utmönstrande oss efter gudens form, tal och stämning, våra handlingar i tiden blir signifikanta och gudens essens slutligen förverkligas av oss."
(Günther - Buddhist Philosophy in Theory and Practice)



tisdag 12 juli 2016

Hydran hos Shakespeare och diverse annat



INLEDNING

Med Solen i Tvillingarnas 27 grad - i gradexakt harmoni med bloggarens Merkurius i 27 Vågen  - publicerar jag idag detta inlägg och knyter, åtminstone för tillfället, ihop säcken Oxford. (Faktiskt, jag ser att Solen just nu passerar 26:16 medan bloggarens Merkurius ligger i 26:17, en skillnad på en ynka bågminut. Har grekerna rätt och hinduerna fel? Alla planeter kanske kan aspektera alla andra?)

Det har varit en kraftig betoning av Tvillingarna i år och det har påverkat bloggaren med Tvillingarna som ascendent och som just nu genomlever sitt livs enda huvudcykel (mahadasha) under Merkurius ledning, en planet som dessutom är hans medfödda atma karaka - själsindikatorn.

Atma karaka kan uppfattas som dit själen VILL NÅ i detta liv och inte nödvändigtvis varifrån den kommer, med mindre man tar Platons anamnesis-doktrin till sin. (Anamnesis: själen bör söka höra upp med att vara så glömsk och omedveten om sin långa historia.) Då skulle t.ex. en Merkurius som horoskopets atma karaka kunna indikera att alla liv som spunnits runt denna princip är potentiellt reaktiveringsbara i detta liv.

Vad bättre tid i livet för att påbörja och ta avgörande steg i Oxford-spanandet än under Merkurius mahadasha och dessutom ett år då Solen, Merkurius och Venus alla gästar Tvillingarna? Det nyliga inlägget om leksaksbilen Bedford påminner om att Merkurius styr det unga intellektet (7-14 år) och de nyliga texterna har varit upphängda på faktabitar på det sätt som utmärker unga människor. Dasha-cyklerna, när bloggaren tar pulsen på sig själv, tycks demonstrera hur psyket under vissa perioder avviker betydligt från det man inbillar sig är dess normaltillstånd. (Normalt i förhållande till vad? Till den fabrikation det krävs skygglappar för att hålla intakt?)

Det här inlägget skrevs i huvudsak för några dagar sedan, då Merkurius ännu befann sig i Tvillingarna. När detta publiceras håller årets Tvilling på att övergå i en ovanligt mild och harmonisk årgång av Kräftan - Solen med Venus ger ofta vackra människor eller stillsamma och harmoniska. Dessa perioder är som små vederkvickande oaser i himlarnas annars nästan oavbrutna krig.
*****

Det är den här bloggarens egensinne som pimpat siderisk astrologi med en del underligheter som inte står att finna i vare sig hinduisk eller modern västerländsk tradition. Satans huvud (stjärnan Algol) är ett exempel. Riktigt lustigt var det att upptäcka att den löst besläktade "sataniska axeln" - ett eget påfund trodde jag - faktiskt existerade i antiken, men då omnämnd som "Tyfons axel" (2a/8e huset) av romaren Manilius (1a årh.). Här kan man fråga sig om det var slump eller "gamla kollektiva minnen" som trängde upp via bloggarens fantasi.

I läsningen av biografin "Shakespeare's Lost Kingdom" nämner plötsligt författaren Charles Beauclerk en fras innehållande Hydran, som den litterära läsaren förväntas känna igen då källhänvisning saknas. Bloggaren blir förstås ställd, som enbart plågat sig igenom Sonetterna men inte läst någon av Shakespeares pjäser. Det är den unge greven av Oxford - presumtiv författare till Shakespeares dikter och pjäser - som Beauclerk menar vara fylld av ett  bångstyrigt egensinne: "hydra-headed wilfulness". I misstanken att biografen refererar till en pjäs av Shakespeare googlar jag och får genast träff på "Henrik V", första akten, första scenen:


CANTERBURY:
The courses of his (Henry) youth promised it not.
The breath no sooner left his father’s body
But that his wildness, mortified in him,
Seemed to die too. Yea, at that very moment
Consideration like an angel came
And whipped th' offending Adam out of him,
Leaving his body as a paradise
T' envelop and contain celestial spirits.
Never was such a sudden scholar made,
Never came reformation in a flood
With such a heady currance scouring faults,
Nor never Hydra-headed willfulness
So soon did lose his seat, and all at once,
As in this king.   (källa)


För den eftertänksamme, till vilken sort bloggaren ibland räknar sig, uppstår nu en fråga. Hur många av de ca 2500 personer* vars horoskop har kommenterats på bloggen sedan 2009 har införlivat den mytologiska Hydran i sin tankevärld och vokabulär? 

TROLIGEN BARA EDWARD DE VERE, DEN 17E GREVEN AV OXFORD.

Hans koppling till författarnamnet "Shake-Speare" stärks således genom det faktum att bloggaren i flera år återkommit till hydran som metafor, i kombination med den dröm från 2005 som startade hela denna spaning. Men det är först nu, den 10 juli 2016, jag på sidan 95 i "Lost Kingdom" upptäcker att också Oxford/Shakespeare såg psykologiska kvaliteter i det mytologiska odjuret. 

Man kan också notera "Shakespeares" distinktion mellan det syndiga köttet - den jordiga Adam - som "piskas" ur kungen så att kroppen blir en boning som lämpar sig för att husera "himmelska andar". (Jfr. vad jag 2013 trodde var en egenhändigt skapad tankefigur, "luftens andar" - inlägget handlar om Oxford - men som visar sig vara typiskt rennässanstänk.) Det var med fanstyget "Upplysningen" som västerlänningen tappade kontakten med andevärlden - se bara den svenska sekten Humanisterna för ett exempel på hur vansinnigt tråkiga människorna blivit sedan dess!

Den här gamla tudelningen (Adam/köttet och Kärlet som lämpar sig att motta Anden) syns bl.a. i zodiakens negativa och den positiva polaritet men också i den antika filosofins distinktion mellan den Irrationella och den Rationella Själen, den dödliga och den odödliga delen av en människa.

Oxfords favoritförfattare var den romerska poeten Ovidius som svärmiskt omhuldade reinkarnationsläran. Beauclerk misstänker att den brittiska översättningen av Arthur Golding, Oxfords morbror, i sitt yviga språk är så otypisk den strama reformertens övriga produktion att han verkar ha låtit sin tonåriga släkting i träningssyfte översätta Ovidius. Sedan trycktes boken i Goldings namn. Bloggaren är f.n. också spökskrivare men pga. den här bloggens idealistiska nivå (som vissa uppfattar som politisk) framträder han under annat namn för att inte skada arbetsgivarens kommersiella intressen.

Den unge och vildsinte Oxfords lärare från sex och upp genom tonåren var alla mångbegåvningar från Englands elit, och åtminstone två av dem förtrogna med astrologin: Elisabets kartograf och hovastrolog John Dee samt klassicisten och språkförnyaren Thomas Smith (s.63).

Givet alla så inklinerade och kapabla individers förmåga att hämta information från det universella minnet är det kanske inte så otroligt om bloggen bygger vidare på bruket av Hydran i "Henrik V" och beskriver dess "bångstyrighet" i termer av den oregerliga Vegetativa Själen (Vatten-elementet). Det sätt som "Hydran" brukas i den här texten är helt i linje med bloggarens och utgör ännu en liten detalj i den växande hög av hittade korrespondenser alltsedan Oxford gästade bloggaren i en nattdröm 2005 som man, om man vill undvika själavandringsläran, kan kalla ett möte i "det universella minnet". Bortom tid och rum har naturligtvis också de själar som befolkade en enskild kropp evigt liv (vilket romaren Plotinus argumenterar för, mot t.ex. Aristoteles).

Det fascinerade spaningsarbete som drömmen utlöste fortgår fortfarande och skördar små godbitar då och då. Helt nyligen återerinrade sig bloggaren det udda namnet på en älskad leksak från barndomen vid upptäckten att en London-bo med samma namn ägde hela kvarteret intill Oxfords hem under tonåren. När jag efter inlägget om den saken (den engelska versionen berättar historien rakare, offrar visst men lägger till annat) granskade en Englandskarta, återkom parallellismen ännu en gång.

Jag upptäckte inte så långt från Oxfords födelseplats, slottet Hedingham i Essex en stad vid namn Bedford (utanför landskapet Essex), från vilken Lord Bedford (om än inte min leksaksbil Bedford) troligen stammade. I sig ingenting att läsa in gåtfulla budskap i, men ändå kuriöst att Lord Bedford och Lord Oxford rörde sig i parallell söderut mot London, närmade sig och hamnade på samma gata i angränsande kvarter. 

Blå flagga för Castle Hedingham, Oxfords födelseplats.
Klicka för läsbarhet.

Mer fascinerad blev jag dock av hur nära väster om Oxfords födelseplats orten Saffron Wallden låg. Det namnet hade jag stött på under de tidiga Oxford-forskningarna efter drömmen 2005 och reagerat starkt på. Ännu ett "trigger-ord" i likhet med Bedford. 

Här kan man naturligtvis välja att avföra triggern som alltför simplistisk. Blicken har bara fångat upp delmängden ALDE (OLDE) ur ortsnamnet och det är samma reaktion som när jag hittade statsporten Aldergate i London och funderade över vad som fått min far att byta efternamn från Pettersson till Aldenryd efter sin Englandsresa vid 21. Hade han också studerat Englands karta och måhända fått syn på orten Aldenburgh ("den gamla borgen/staden") vid Essex kustlinje?

Lika intressant vid kartgranskningen var att från min första och enda resa i livet till England känna igenom ortsnamnet Luton, der om Bedford. Det var här farsgubben blev fly förbannad under vår bilresa till bekanta i England när jag var 11. Det var när vi såg vägskylten Luton för andra gången han fick spel och insåg att han bara kört runt den senaste timman! (Vem sade att bara kvinnor har dålig lokalorientering!) 

Jag har googlat och kommit fram till att Tor Line hade en bilfärja som avgick från Göteborg och angjorde färjelägret Immingham vid denna tid (1971). Vi hade redan bilat norrifrån ner mot Luton under flera timmar. Det är inte helt omöjligt att vi passerade Bedford, men jag minns inte att något klickade till då i förhållande till barndomens favoritleksaksbil med det namn som fyllt mig med en så drömsk sällsamhet som fyra-femåring...

Det var snarast det första ledet i ortsnamnet Saffron Walden som fyllde mig med djupa känslor under den tidiga fasen av Oxford-spaningarna. Som alla hör är detta det engelska ordet för den österländska kryddan saffran (arabiska: azafaran), men ska man tala semitiska språk och bara använda konsonanterna, ser man roten SFR, vilket dels ger den arabiska förlagan till vår "siffra" och dels det hebreiska ordet SEFER som betyder "bok" (och underförstått lärdom, bildning). Och naturligtvis ädelstenen safir med dess tydliga koppling till den judiska kabbalans tio urprinciper (sefir, pl: sefirot).

Under det lågintensiva Oxford-spanandet har jag mött en forskardiskussion om huruvida Thomas Nashes pamflett "Have with You to Saffron-Walden" (1596) påverkat Shakespeare i hans skrivande av "Romeo & Julia" eller vice versa. ("Saffron-Walden" var en inlaga i ett intellektuellt kivande av samma typ som ständigt pågår mellan de svenska tidningarnas kultur- och politiska redaktioner.)

Wikpedias illustration från artikeln om "Walden-Saffron" med bildtext (här till höger) visar att nivån på den brittiska intelligentians rallarsvingar inte alltid höll värst mycket högre nivå än den här bloggens nidbilder och avsiktliga korruptioner av egennamn. Aftonbluddret, Wållobrottskij och Ren-Svält... 

Men det är som sagt ordet SAFFRON som verkar som en trigger på bloggaren möjligen sedan han som 9-10-åring förhäxat låg och stirrade på färgplanschen över ädelstenar i familjens uppslagsverk. (Den röda rubinen och den gröna smaragden var hans absoluta favoriter under denna "fas" i barndomen, men givetvis måste blicken ha vilat även på safiren.)

Triggerordet fick en rejäl energiinjektion och när en före detta bekant efter lägenhetsröjning stack en liten religionshistorisk bok av en autodidakt svensk i händerna på bloggaren. Att givaren tillhör Kultursverige, en av deltagarna i ett mångårigt radioprogram på P1 nämner jag bara för att påminna om det övergripande ämnet: bloggarens Oxford-dröm hösten 2005 som bara fortsätter att ge ju mer man snokar runt. Jag talar här om publicerade "pseudocelebriteter" i historia och nutid... Boken hette "Ljus Öfver Bibeln", utgiven i Stockholm 1875, och var författad av en av Jonas Hallenberg, en fattigsvensk tillräckligt begåvad för att nådigt få en sponsor som bekostade hans utbildning. I denna sin småskrift redovisar Hallenberg sina rön angående i bibliska ords hebreiska bakgrund och jämför religiösa temata på det sätt religionsforskningen gjorde vid denna tid.

Det var sidan 26 som så fullständigt fick mig att kastas tillbaka i tiden till 10-11, en period då jag ännu en gång i det ännu så unga livet vägrade acceptera föräldrarnas val av förnamn. (Jag har långt senare läst om dr Ian Stevensons forskning kring barn som minns tidigare liv, och det första barn "som minns" har problem med är sitt nya namn. De minns sitt förra och insisterar på att det är de heter - de har ännu inte lämnat sin förra dröm om jordelivet.) Den här gången löste jag främlingskapet genom att först byta ut enkel-v mot ett dubbelt, till Siwert, och sedan för en kort tid även Ziwert (minns att gränsen mellan v och f är flytande: fader, father, vater, pater). Men det var att gå för långt insåg jag och dumpade det sökta zätat

I en tredje våg på samma tema, runt 21, döptes jag om över rödvinet till Sebastian av en trevlig krogbekant vid namn Arthur (inte en britt, finlandssvensk). Jag gillade namnet så mycket att jag under något år presenterade mig som Sebastian för nya bekanta. Sen ändrade jag tillbaka och vållade några nya vänner besvär med att ställa om sig. En kvinna vägrade blankt så att jag fick köra dubbla identiteter under de tio år vi umgicks. Vid några tillfällen ledde det till underligheter när några kände mig under dopnamnet och andra som Sebastian... (Som man bäddar får man ligga.)

Korrespondens under bloggarens memorabla
fängelsemånad fängelse 1983 för vapenvägran.
En korrespondent "i frihet" vägrar hårdnackat
släppa det fiktiva namnet Sebastian.

Under flera år av Oxford-spanande har jag aldrig kommit på tanken - förrän just nu - att googla efter en lista på alla Shakespeare-pjäsernas rollfigurer. Shakespeare-kopplingen jag sig direkt 2005, men eftersom nattdrömmen påminde så mycket om det jag betraktas som tidigare liv-indikationer var det bara olustigt att föreställa sig ett tidigare liv som inte bara den mest kända medlemmen av Englands då äldsta släkt utan dessutom någon som skulle ligga bakom det som i dag betraktas som världslitteratur! 

Men naturligtvis finns en sådan lista rollfigurer på nätet. Shakespeare har en Sebastian och dessutom i två pjäser, Trettondagsafton och Stormen, och i båda har Sebastian en tvillingbror! Jag tänker undvika billiga poänger till bloggarens Tvillingascendent här, och det faktum att Tvillingarnas tecken steg i öster då han vaknade med drömmen. 

Stormen i fri nytolkning av Paul Mazursky var för övrigt en hyrfilm sagda väninna valde för oss att se någon gång under 80-talet. Jag vet inte varför, kanske var filmen relativt ny i hyrbutiken, kanske hade hon läst om den. Jag hade ingen aning förrän jag började Oxford-spana att det var en omarbetad Shakespeare-pjäs, och tyckte bara filmen var ett sömnpiller. Intresset för finkultur har aldrig stått på topp...

Den här bloggens alias ändrades i slutet av 2015 från Siwert till Seaward för fungera på min engelskspråkiga astrologblogg (samma namn syns på alla bloggar). De flesta, tror jag, cementerar sitt givna förnamn i psyket i tidig ålder och sen är det inte mer med den saken... Jag misstänker att det egna horoskopets variabla Måne i sattviska (medvetna och medvetandesökande) Tvillingarna i första egohuset kan ha att göra med det här återkommande filandet på rollmaskens språkliga uttryck, särskild då den formala Saturnus opponerar... 



Den merkuriska principen - via Luft-elementet - synes djupare än det personliga ego som förbrukas på ett liv. Jag tänker också att obekvämheten med ett förnamn kanske är ett primitivt uttryck för en djupare sanning, den att Merkurius ÄR budskapet och inte nödvändigtvis har en egen, fast identitet. Merkurius behöver kunna anta olika skepnader för att fungera i alla läger.

Jag nämner främst dessa turer för att påvisa att namnskiften följt mig under hela livet - jag finns förevigad vid fyra på ljudinspelning där en ung bråkmakare (inte så olikt den sturska Oxford) hörs läxa upp sin far för att han gav sin förstfödde fel förnamn: "Herrman nere på gatan, det är ett namn för en riktig karl!" (Hermann var den gamle ägaren till en speceributik som jag alltid hängde hos som fyra-femåring). 

Alla namnepisoder förutom bloggändringen föregår förstås drömmen om namnkameleonten Oxford i november 2005 och den turboladdning av ett historieintresse jag dessförinnan aldrig ägt. Jag inser nu hur viktig anonymisering via pennamn var i Elisabets England. Man kunde bli avrättad för det allra minsta, vilket påminner om den fruktansvärda reklam Telia riktar mot ungar

Medan medierna fokuserat på att Telia genom att erbjuda gratis surf till vissa utvalda sociala forum skaffar sig konkurrensfördelar gentemot kommersiella tidningar pekar ingen på verkliga allvarliga, att Telia villkorar den gratis surfen: "...om du är sjyst". Detta är i princip att införa censur via hot i Sverige, att hota ungdomar med fråntagen gratissurf om de inte uttrycker sig som samhället föredrar. Allt som blir kvar blir en monotont mumlande kör påtvingad godtagbara språkliga uttryck, inte för att de kommer från hjärtat utan för att en överhet söker stöpa folkets uttryck, först var det hat mot slöjor och nu förbjuds vissa ord. Svenska makthavare måste vara pinsamt svaga som agerar så här istället för att våga se de verkliga anledningarna till att ilska växer i folkdjupet...

Telias reklambyrå tänkte kanske den smart hängde på hatdebatten (och plagierade lilla konkurrenten Halebops reklam om att "lovebomba"), men lyckas bara ytterligare underminera yttrandefriheten (eller kanske snarare de ungas incentiv att tänka och tala ur det äkta hjärtat). Sverige håller på att bli en teknokraternas fascistoida diktatur, dataprogrammerare bygger rutiner som skannar av kommunikation i jakt på "förbjudna ord" och fraser. IT-teknikerna är det första Löfven borde sätta på plats och begränsa handlingsutrymmet för om han varit en statsminister värd namnet och inte en hjälplös spelbricka för Marknadens alla ränker. Som det nu är står han oförstående vid sidan av och hejar på alla "innovationer", hur eländigt i konflikt med andra och högre värderingar de än är.

Så till skillnad från Elisabets London har dagens menighet inte en sportslig chans att anonymisera sig och detta på grund av IT-fascismens globala räckvidd. Det kommunistiska "Storebror ser dig" blev istället den mediokra och otrygga borgarens övervakningssamhälle via informationsteknologi! Spioner kryllade det tydligen av under Elisabets tid och bloggen har uttryckt sitt förakt mot smarta mobiler som är övervakningsenheter som pådyvlas medborgarna som inte vill se hur ägda de är av MarknadsHydran. Jag inser vid läsningen av senaste boken om Oxford hur pressad också han kände sig av Elisabets spion och de facto politiska dirigent Lord Burghley - Oxfords styvfar.

Å andra sidan har de styrande fördummat åtminstone västvärldens folk genom att mata dem med sociala forum som inte är just mer än uppmuntrar till att skapa länksamlingar som mynnar ut i konsumtionstänkandet, inte i skapande tänkande! Västerlänningen är kanhända inte dummare nu än på drottning Elisabets tid, men då var folket ursäktat genom sin analfabetism. Att mer eller mindre läskunnigt folk idag så villigt ger upp sin kritiska fakultet är en bedrövelse och ett underbetyg åt vår art!

När kulturprofilen stack "Ljus Öfver Bibeln" i händerna på mig någon gång på 90-talet anade han inte hur djupt den etymologiska diskussionen rörde vid mina identitetsfrågor i detta liv, vi hade knappt umgåtts sedan nionde klass. Den äldre svenska stafningen Ziffra på sidan 26 resonerade med min tidigaste barndom där jag ännu inte läskunnig stått och tittat på några kabelrullar på en byggarbetsplats märkta Siefvert och fascinerats över hur snarlik ordbilden var till det egna namnet. Det unga intellektet hade börjat vakna upp inför subtiliteter som det alfabetiska språket (till skillnad från t.ex. kinesiskans piktografiska skrift) möjliggjorde.

Hallenberg - Ljus Öfver Bibeln, 1875

Det här blogginlägget innehöll, hoppas jag, några hyggligt specifika paralleller som inte var och varannan person i sitt liv tampats med eller konfronterat under sina historiestudier. Det är lätt att framstå som en lätt korkad egocentriker om exemplen på "gåtfulla paralleller" mellan skilda liv ("planterade frön" för uppvaknande från kroppens omedvetenhet relativt Själens rika minnesbankar), om man inte gör skillnad på det prosaiska eller allmänna och det mer specifika.

Jag kan i dagsläget inte bedöma värdet av dessa många paralleller eller kopplingar till Oxford och hans miljö och jag har för säkerhets skull prövat tanken att var och en som var på plats vid en viss tid i stor utsträckning delar samma minnen. Amerikanska företagsläkaren och reinkarnationsforskaren Walter Semkiw myntade begreppet "fyrtornseffekten" som i princip säger att du kanske inte var drottning Elisabet själv i ett tidigare liv men väl någon som stod henne tillräckligt nära för att din själ, i brist på ett tillräckligt uppvaknande, greppar tidens mest ikoniska person, drottningen, varpå egot sedan gör sin sedvanliga vurpa och knyter allmänna uppgifter till sig själv och läser in sig i drottningens identitet. "Jag var Cleopatra i mitt förra liv!"

Många av parallellerna som bloggaren upptäckt till Oxford är av denna allmänna natur. Hur många unga pojkar har inte upplevt samma identifikationsproblematik efter att en far dött i en kritisk ålder? I mitt fall skedde inte det, men den karriäristiske faderns ständiga flyttningar bröt sönder bloggarens barndom till en lång serie av tillfälliga platser man bara besökte och han underkände snart av denna anledning (och andra) sin far som "sin äkta far" och etablerade i synnerhet varma band med olika manliga lärare under skolåren, exakt som Oxford och - återigen - säkert otaliga mängder andra grabbar. 

Ädelstenarna vid nio, kung Arthur och riddarvurmen vid 9-11, experimenterandet med förnamnet, alla dessa ting är enskilt inte särskilt övertygande. Men som jag sade: Oxford-spaningarna har burit rik frukt och fortsätter att göra så allt efter att drömmen utlöstes av en scen som, och det vet jag nu, perfekt illustrerar den opålitliga drottning Elisabet som så skadad av sin uppväxt (incest) aldrig seriöst avsåg gifta sig utan bara avverkade män på löpande band. Kvinnan som föreslog en dejt bara för att dumpa undertecknad genom att introducera en annan man på väg mot samma lokal, utsattes också för incest vid tolvårsåldern!

Så en besvärande fråga infinner sig till sist: Hur många hyggligt specifika paralleller kan man samla på hög innan indiciesamlingen börjar bli svår att förklara som slumpmässiga paralleller mellan två liv?

Frågan om vår förmåga om att uppfatta paralleller är därför ett spännande ämne i sig. Hur kommer det sig att vissa människor synbarligen överhuvudtaget inte kan uppfatta gestalter utan bara enskildheter? För varje sammanträffande värjer de sig och söker upp tio ting som separerar. De är naturligtvis inte hjärnskadade från födelsen, men tycks vara svårartad fångade i den "negativa polariteten" som astrologin kallar dem som bara ser tingen för deras utsida, folk som mäter och väger och räknar på allt.

Gestalter (gast, geist = ande) är å andra sidan en värld som tillhör insidan, den osynliga världen, den värld man måste ha kontakt med för att kreativiteten ska flöda. Ur denna osynliga värld kommer både exakta lösningar på praktiska problem och fantastiska fabler.

_____
* "2500 personer": Av f.n. 3865 etiketter ger ett stickprov på bokstaven F cirka 64% personnamn och i övrigt diverse ämnen och sakfrågor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar