Till nya besökare, en kunskapsteoretisk länk:
T E M A S T U D I E R - svarar astrologin på kvantitativa tester?

ESTETIK:
Blogger/Google har förstört mängder av horoskop genom att omskapa usla miniatyrer av bilder i GIF-format. Klicka för att se de skarpa originalen. Ser också dessa galna ut, högerklicka och välj "se bilden" .

Herakleitos (c 500 fvt): "De som talar med förstånd förlitar sig på det universella, som en stad måste lita till sin lag, och med än mer tillit. Ty alla mänskliga lagar närs av en gudomlig lag, och den har så mycket kraft som den önskar och är tillräcklig för alla och fler därutöver."

Chu Hsi (Zhu Xi), idealistisk filosof, 1100-talet: "Ödet, det är vad som återstår sedan människan gjort sitt yttersta."

Konfucius, kinesisk samhällsfilosof, 500-talet fvt: "Den ädla människan sysselsätter sig med tankar om dygd, den ringa människan sysselsätter sig med tankar om sin egen vinning."
"The soul is sold not to the devil for money, but to money itself when it becomes the measure of worth rather than the affirmation of value." /James Hillman - Alchemical Psychology (2010, s.143)

Västerlandets store logiker & mystiker Platon
ventilerade ofta orfisk-indiska tankegångar om reinkarnationen och själens rörelse mellan världarna... "Sokrates: Vem än som anländer oinvigd och ofullbordad i Helvetet kommer att ligga i leran. Men de renade och fullbordade kommer att vistas med gudarna." (Faidon, 69c)

JORDELEMENTETS VÄG (karma yoga):
"Eftersom vår identitet med den gudomliga kraften ytterst är obestridlig, (låt oss ha) en fast tro att vi genom att framhärda i vårt utmönstrande oss efter gudens form, tal och stämning, våra handlingar i tiden blir signifikanta och gudens essens slutligen förverkligas av oss."
(Günther - Buddhist Philosophy in Theory and Practice)



måndag 25 juli 2016

SvD framhärdar i skrönan om frontmannen William Shakspere från Stratford. Shakspere var namnet.



Inget nytt under solen. Det är samma Lars Ring som i SvD upprepar samma officiella lögn som 2013 ("geni frodas den enklaste av platser"), då jag kände mig tvungen att kommentera SvD:s bluffresor till den simple spannmålshandlarens hemstad

Den sanna historien var att drottning Elisabet och hennes rådsmedlemmar i princip tvingade adelsmannen Edward de Vere att acceptera småstadsfjanten som en täckmantel. Om och om igen kodar den bråkiga "Shakespeare" i pjäser, sonetter och dikter den verkliga historien om vad som faktiskt utspelade sig i England under Elisabets styre och säger på flera ställen att "ingen skulle tro detta om det sades ut öppet." Det kunde inte sägas öppet! Elisabet lät avrätta en författare för hans frispråkighet om saker hovet inte ville ha kreti och pleti att tala om. 

Men de språkliga koderna har knäckts av "Oxfordinanerna" och historien, som involverar incest på incest inom adeln (och därför ett hot mot drottningens officiella status som "Jungfrudrottning"), är oändligt mycket mer komplex än jag fattade då jag 2005 mötte teorin om greven av Oxford som de berömda pjäsernas författare.

Jag har nu under några veckors långsam läsning med vemod deltagit i den korrekta historieskrivningen genom en helt enastående bok författad av kännaren Charles Beauclerk: Shakespeare's Lost Kingdom (2010). Jag tror jag i "Shakespeare offer för verklig mörk dam" felaktigt skrev att den var utgången, men det gäller bara den inbundna förstaupplagan. Boken håller en långt högre engelsknivå än svensken besitter vilket jag noterar genom att se hur ofta händerna famlar efter den engelska ordboken.

Den förutsätter dessutom kunskaper i jungiansk djuppsykologi och förtrogenhet med litteraturhistorikerns sätt att närma sig texter. Just på grund av Sveriges bonnläppsprägel kan SvD därför ostört fortsätta kränga den brittiska turistindustrins resor till Stratford utan mothugg. Bonnläpparna kan låtsas lite mer bildade men är bara tagna på krämarnas lurendrejeri. Det är bra sorgligt!

För dem som tagit del av mina tidigare inlägg om Edward de Vere - "Oxford-spaningarna" som utlöstes av en dröm 2005, måste tydliggöra något som jag hela tiden varit vagt medveten om men som sannerligen är en pusselbit i sig. I drömscen 1 där jag ser en ung och upprörd man värdigt skrida fram genom skrytvaruhuset NK i Stockholm med en äldre och majestätisk kvinna vid sin sida, hör jag - unikt för mitt drömliv - två engelska ord upprepas om och om igen av något som jag i drömmen eller direkt vid uppvaknande tolkade som en talkör likt den som användes i det gamla grekiska tragedierna. 

Kören "fanns inte i bild" i drömmen men orden QUEEN och MOTHER upprepades som ett förklarande tema till det drömmaren såg. Under nätforskningarna vilseleddes jag en tid av att Queen Mother faktiskt är en teknisk term för en viss typ av änkestatus, men jag trodde mig snart förstå att det var grevens och drottningens aldrig erkända barn tillsammans som förklarade orden.

Som Beacuclerk nu djupläst Shakespeare-dramerna och upptäckt att det är samma frustrerade affär mellan Oxford och Elisabeth i princip varenda pjäs, fast dolda bakom olika karaktärer (och man är inte alltid man och kvinna alltid kvinna!), framtonar också den helt hårresande förklaringen till Elisabets till synes obegripliga vägran att erkänna den tredje greven av Southampton som äkta Tudor-blod. Detta skulle nämligen lyfta fram sanningen om att hon förfört och fått barn med sin egen avkomma, den unge greven av Oxford! 

Det är här min dröm knivskarpt skjuter in sig, när sonen är en ung tjugoåring (cirka) och hans mor ännu inte fyllt fyrtio. Den tragiska talkören säger alltså samtidigt att drömmaren just nu åser en drottning som samtidigt är den unge aristokratens mor, och att de har ett (bortadopterat) barn tillsammans. Författaren till Sonetterna adresserar barnet som "the Fair Youth" och när man väl sett igenom Stratford-myten klarnar mycket på en gång. I Sonetterna hörs faders röst enträget vädja till sin tonåriga son att besinna sig och gifta sig på ett sätt som skulle innebära ännu mer incest (!) men säkra arvsföljden. Han försöker få sonen att gifta sig med sin halvsyster via Oxfords första äktenskap till skattmästarens dotter (ett påtvingat äktenskap som var djupt olyckligt för alla inblandade).

Shake-Speare alias Edward de Vere var så besatt av sitt kungliga blod till följd av sin identitetskris som kunglig bastard att han fyller var och varannan pjäs med incestmotiv och problem med kungen. Beauclerk noterar att Shakespeare bara nämner ordet äktenskap sju gånger i alla sina pjäser (tre gånger i en och samma pjäs) och där det finns ett far-och-son-förhållande är modern alltid besynnerligt frånvarande och samma sak om ett son-moder-förhållande skildras. Oxfords livsöde stämmer perfekt med pjäsernas dolda berättelser och spannmålshandlaren i Stratford har överhuvudtaget inget att göra med dessa pjäser och deras märkliga kodning av statens angelägenheter.

En åldrande greve visste att censuren skulle hindra varje försök att uttrycka sig i klartext, men Sonetterna innehåller faktiskt, svart på vitt, uttalandet att de döljer en annan historia under ytan.

En bra bit in i Shakespeare's Lost Kingdom, där jag som aldrig läst en pjäs bombarderats med namn på rollfigurer som läsaren förväntades vara förtrogen med, och handlingar som är självklara för bokens köpare, så triggade någon mening en avgörande och självklar insikt: själva drömmen medan den pågick och innan jag vaknat och börjat googla efter några svar på dess realism, illustrerar i sig själv pjäsförfattande genom att "artistiskt" introducera en osynlig talkör som illustrerar scenens essens, den duala naturen hos den mäktiga kvinnan. 

Läsningen av Beaurclerk öppnade mina ögon för ytterligare en möjlig anledning till att mina barndomsupplevelser av en oansenlig leksaksbil vid namn Bedford var så starka. På sidan 344 passerar följande ord förbi om den hopplöst excentriske Oxford som ruinerade sig på sitt teaterintresse: 

Till och med efter Burghleys död (Elisabets skattmästare och Oxfords "styvfar" från tolv) saknade Oxford formell omvårdnad om sina barn (tre döttrar), deras morbror Robert Cecil blev deras beskyddare, och de skickades att bo hos Lucy, grevinnan av Bedford.
Jag tror att Oxfords dåliga hand med sina barn var en konstruktion av den onde och intriganta skattmästaren, en politisk streber och manipulatör av rang! För detta talar att Oxfords yngsta dotter, Susan, enligt Beauclerk faktiskt intresserade sig för skådespelarkonsten. 

Det blir därför fullt begripligt att Oxford, som tappar greppet i den falska och förljugna engelska realpolitiken under Elisabet (dominerad och styrd av den onde Lord Burghley), faktiskt med kärlek saknade sina döttrar och att en emotionell laddning vid ordet Bedford där flickorna befann sig i "exil" skulle kunna ha klibbat av sig på undertecknads lyhörda barndomspsyke på mer än ett sätt! (Vi talar nu Jungs "kollektiva omedvetna" med hjälpteorin att det omedvetna på något sätt är en historia som ständigt upprepar sig för att den bygger på vissa fixerade mönster...)  

Bloggarens smått förbluffade upptäckt att en Lord Bedford existerat och att han ägde hela kvarteret invid Burghleys hus - dit den faderlöse Oxford flyttade vid 12 - beskrevs i detta inlägg (och i denna modifierade engelska version). 

Jag tycker mig minnas att leksaksbilen hängde med ända upp i sexårsåldern, då bloggarens familj for till Italien på en två veckor lång semester. Den ambitiöse fadern hade då låtit bygga sin första egendesignade lilla villa i Tranås, Småland, och storstilat satt en kopparskylt ovanför dörren som sade "Villa Bianca"! Far verkade ha haft en Italien-vurm. 

När jag i drömmar upplevt två olika tidigare liv som italienare verkar det klart att vissa själsgrupper kanske större än bara den enskilda familjen. De är så att säga är andevärldens resandefolk medan andra håller sig inom en och samma region - tänk t.ex. Norge, Danmark, Sverige och de brittiska öarna som en "kulturkrets" för de medelmåttiga mobila själarna. Invandrarhatiska bonnläppar blir då exempel på själar som verkligen borde ut och röra lite mer på sig! För tanken att själsgrupperna är större än bara den egna släkten, se den engelska texten ovan som inkluderar en biografisk märkvärdighet om bloggaren och sedan hans systers engelsklärare.

Veckan på en strand i södra Italien satte inga spår i bloggaren, men från andra veckan i alperna har jag flera distinkta minnen, vilka blir nästan levande när jag för några dagar sedan hittade ett av framlidne fars fotoalbum och kunde notera datumangivelsen "JUN 1966" på några av de sönderklippta korten.  

Datumstämpeln visar när filmrullen processades och inte när fotona togs, men jag minns att man fick tillbaka film väldigt snabbt, särskilt om man som min far hade bekanta med kopplingar till framkallningsbranschen. Mycket talar för att den första veckan på stekhet och tråkig sandstrand utspelade sig med Solen i de sista dagarna av Jord (sand) tecknet Oxen och den remarkabelt tydliga andra veckan i hög alpluft inträdde när familjen bilat upp till norra Italien

Under den andra veckan var den här bloggaren vid sex år med om en "medvetandekick" eftersom Jupiter detta år låg i hans ascendent- och måntecken Tvillingarna och att en nymåne troligen inträffade under alpvistelsen.



Enligt Beauclerk kallades greven av Oxford på sin tid "The Traveler" (Tvillingarna?) efter sin för London-förhållanden uppseendeväckande långvariga och kostsamma tiomånadersvistelse i norra Italien. Enligt Beauclerk tog han Venedig som bas och gjorde sedan utflykter till olika norditalienska städer, vilket - slumpernas slump! - sedan dyker upp som de platser dit "Shake-Speare" förlagt handlingen i många av sina pjäser!

Jag har i Den långa och vindlande vägen beskrivit hur familjen under den tröttande bilfärden upp mot hotellet i norditalienska Auronzo passerade en vägskylt som sade "Venedig" Jag blev av någon anledning eld och lågor och ville absolut dit, men farsan hade kört i flera timmar och ville vidare till destinationen

En tidig morgon smög bloggaren ner i det lilla familjehotellets folktomma restaurang och möte ägarnas jämnåriga dotter som också var uppe i ottan. Som i en dröm kan jag återkalla hur vi lekte på gården och jag balanserade på en mur för att imponera på hennes. Fylld av Italiens stora hjärta deklarerade sexåringen sin odödliga kärlek till den lilla brunhåriga flickan och lovade en dag att återvända och gifta sig med henne! Vilket naturligtvis aldrig hände. Men vilka gåtor barn är, innan vuxenvärden dödat deras själar och reducerat dem till fantasilösa lönearbetare eller giriga chefer!

Här, helt utan anledning några foton ur min fars fotoalbum. Hotellet i Auronzo och en naturbild. Till och med det andra fotot kickar in en "jungiansk synkronicitet" eftersom jag dagen innan läste i Beauclerk om att av Oxfords vanligast återkommande motiv som han djupt identifierad med återvände till gång på gång under sina olika författaralias: den gamla myten om Adonis som förvandlades till en rådjursbock vartefter hans jakthundrar fick vittring på honom och slet honom i stycken. (Oxfords martyriska känsla av att ha blivit tagen på en tur av vuxenvärlden?) 

Att dagen efter få syn på fotot på sig själv (med byxorna nördigt uppdragna långt på magen) invid två sällskapliga rådjursbockar, fick mig ännu en gång att undra hur verkligheten EGENTLIGEN är riggad! Det ryms uppenbarligen mer mellan himmel och jord än som ryms i förklaringarna från dem som världen anser vara kloka. SvD:s Lars Ring borde definitivt börja fundera över vad han sysslar med, EGENTLIGEN.



Den sexårige framtida bloggaren
förklarade verbost (på svenska)
sin kärlek
till dottern till det här hotellets ägare.

Bara hotellet fastnade på foto...
Svensk pojke i sällskapligt umgänge
med två unga rådjursbockar.
Säkert ett arrangemang fadern/
fotografen övertygade sonen att delta i.

"Vindlande vägen", om Italiensemestern och dess teori om ett skäl till varför Oxford reste dit, nämnde familjens möte med en då populär svensk författare till barn- och ungdomsböcker, Karl-Aage Schwartzkopf. Jag kommenterade honom och här är han förevigad på foto. Schwartzkopf var en utåtriktad äventyrare och bloggarens mor ter sig i jämförelsen som en lite blyg introvert...


Ta dessa bilder om inte annat som vittnesbörd om att inte allt som skrivs på den här bloggen är ren och skär dikt!



Bihang

Inte bara som barn triggade vissa ord bloggarens känsloliv. Vid tjugo och mot slutet av min reggaeperiod fick det som senare skulle bli Pet Sounds in en Jamaica-importerad skiva med Jah Thomas. Öppningsspåret på sidan B gick rakt in i själ och hjärta fastän toastern tuggade på precis som på övriga spår och reggae, tja, den låter ungefär likadant varje gång...

Att läsa att Oxford en gång fick smeknamnet The Traveler är ytterligare en sån där grej, inte lika specifikt som ordet Bedford men kanske en del i ett mönster - i 70-talsreggaen appellerade på mig just genom kontrasten mellan noll samhällsstatus och den närmast kungliga stolthet som utmärkte dessa artister från gettot, en erfarenhet som ännu inte var min men som uppenbarligen var Oxfords hela existentiella axel...


Jah Thomas - LPn Dance On The Corner från 1979
Öppningsspåret på sidan B:
"Natty Dread (rastamannen) är en resenär"


Bihang 2

Jag bläddrade frenetiskt i Beaucamp för ett citat att använda i texten, men kunde inte hitta det. Det visade sig ligga för nära inpå, bara sidan innan där jag lade bort boken igår. För den som minns hela min Oxford-dröm, återberättad en eller två gånger i olika inlägg, påminner sig säkert drömmarens hat mot den drottning han begraver i drömscen 2. Det vill sig nu inte bättre än att det finns en ohyggligt snarlik scen i Shakespeares produktion, vilket jag naturligtvis var helt omedveten om för tio år sedan!
Like a senile, epicene Hamlet, she was haunted - though in her case not by the ghost of a dead father, but by the wraith of a murdered son. "I did her wrong," mutters Lear, in thinking about his banished child.

Maybe old Queen Margaret's curse to Queen Elizabeth, Edward IV's wife in (the play) Richard III rang in her (the ageing Queen Elizabeth's) head - "Die neither mother, wife, nor England's Queen!" (s. 379)
Där är orden MOTHER QUEEN från den tragiska kören och där är den hatfyllde Oxford som i rollen av Lord Great Chamberlain i drömmen höjer rikets svärd (hans titel och koppling till svärdet också en detalj jag naturligtvis inte hade en aning om vid drömtillfället) gör en rituell rörelse och i sitt inre FÖRBANNAR drottningen och på ockult sätt söker förhindra att hon någonsin mer måtte stiga ur sin grav, dvs. återfödas som människa! 

I sin tidiga klassiska bildning läste Oxford reinkarnationsanhängaren Ovidius, så t.o.m. denna suspekta del av drömmen matchar grevens faktiska liv och tankes yttre gränser...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar