Världskändisar från tidigare årtionden ger om inte annat när de trillar av pinn astrologin nytt bränsle. Jag minns så väl föräldrarnas Lennart Nilsson-böcker från 1960-talet framlagda i finrummet som potentiella "konversationsstartare" när farsan hade affärsbekanta, ofta från utlandet, på besök.
Själv var farsgubben tydligen före sin tid och skröt likt Donald Trump över att inte ha tid med böcker (med mindre de i huvudsak bestod av bilder)! En sann föregångare till det nya dum-Sverige med folk som ränner runt och videofilmar trivialiteter istället för att läsa, tänka och skriva! Ja, han vann priser för sitt fotografi som ung så det Visuella hade väl tingat honom från första början, en tanke som stöds av att hans "äkta" horoskop med Tvillingascendent placerar Sol-Ögat i Oxens tecken i det 12e huset för fördolda ting.
I fallet Lennart Nilsson saknas klockslag men en sinnelagsascendent ger Solen välsignad av "kungamakaren" Regulus (den viktigaste av de fyra persiska stjärnor som i ungefärlig korsform tjänade tidräkningen).
Hade detta varit horoskopet för stjärnfotografens kroppsliga födelse hade Regulus varit ineffektiv, men däremot i sin välsignelse av Solen indikerat att fenomenalt föregående jordeliv! Nu vet vi inte var någonstans den är excellenta kombinationen av stjärna och Sol befinner sig, men utifrån sinnelagets position är det fenomenalt att tänka sig hur det välsignade Sol-Ögat här ser in i och fotograferar fördolda områden (12e) och förevigar det växande fostret i mammans mage.
Men håller vi oss vid sinnelagshorisonten sker nu det fenomenala som inte vederfors varken min far eller Fredrik Reinfeldt (eller rättare, ingen av dem hade sådan karma med sig in i detta liv som antydde en klarttänkt livsföring). I fallet Lennart Nilssons månascendent ser vi andra tendenser. Månen i Jungfrun i första huset söker bottna i den fördolda Solen i 12e - den dolda och växande avkomman, så att säga.
Bland planeterna är det Solen som representerar barnet och när bloggen ibland kallar tecknet Väduren för det arketypiska Barnet så ska inte detta fattas som annat än själva idén om det lilla barnets typiska start där ett skenbart fixerat Ego etableras, en utgångspunkt för minstingens fortsatta utforskande av världen. Denna mittpunkt har redan barnet inom sig i formen av sin andesjäl - Solen - men efter födelsen slocknar den gudomliga blicken rätt snart ur barnets ögon, vartefter det lär sig bemästra den yttre verkligheten. (Hos enstaka fall är minnena av ett tidigare liv så starka att de slår igenom och stör det nya kroppsverktygets erövring av världen....)
Hos Lennart Nilsson söker Månen sin Sol. Månen är begärsfylld planet men i Jungfrun, ett tecken av den medvetna och kunskapstörstande kvaliteten Sattva guna, ovanligt rationell och torr i sin begärlighet. Och tack vare att också Månens disponent, den rationella Merkurius, dykt in i 12e exilhuset verkar det som om denna dubbla koppling mellan 1a och 12e faktiskt bjuder någon slags öppning in i det fördolda. Solens välsignelse från Regulus blir till en möjlighet utifrån sinnelagets (Månens) perspektiv. Om det allmänt ansågs omöjligt att fotografera spädbarn vid denna tid, som Wikipedia påstår, vet jag inte, men Lennart Nilssons skickliga teknikerhänder (Jungfrun är ett mycket händigt tecken vilket dess härskare Merkurius som råder över armar och händer understryker.)
Det går heller inte att missa hur framgångens stjärna Jupiter leder vägen i psykascendentens 1a hus. Jupiter är hoppets stjärna och den ligger framför begränsningens Saturnus. Om nu det ansågs allmänt omöjligt att fota spädbarn i moderlivet, bar Nilsson HOPPET som sin ledande tanke i det tricksiga och händiga sinnelaget. Månpositionen är visserligen säker och en morgonfödelse skulle ha givit honom Lejonets sinnelag och en nymåne i detta tecken. Även den kartan spår naturligtvis storhet för det seende Sol-Ögat. Faktum är att en nymåne i Lejonet är minst lika signifikativ som den berättelse man kan avlocka en karta som inkluderar gränsen mellan 1a och 12e - det uppenbara och det som ligger fördolt - och det är bara bloggens konvention att sätta 12-slaget på horoskop utan känd födelsetid som fick mig att välja den senare varianten.
Men till stöd för en Måne i Jungfrun har jag faktiskt också det extremt ovanliga horoskop jag först stötte på hos filosofen Anthony Damiani, författare till den extremt komplexa boken Astronoesis, i vilken han företog sig att korrelera astrologins symboler med antikens kanske mest svårbegripliga världsbild, den romerske nyplatonisten Plotinus kreation. Jag är rätt att jag knappt uppfattade ett dyft av Astronoesis trots långsam läsning över gott och väl ett halvår. Den får gå till högen för böcker att läsa om!
Jag har kommenterat Damianis horoskop några gånger tidigare då han tacksamt ritade ut det i sin bok - enligt tropisk zodiak. Men kartan blir betydligt intressantare utifrån den sideriska zodiaken där han likt Lennart Nilssons månascendent för den hyperanalytiska Jungfrun i 1a huset och ett Sol-Lejonet som lever sitt liv i exil, i det för allmänheten fördolda 12e.
Damiani dog väl ung och hann inte slutföra boken, men det team av kapabla anhängare som satte samman lärarens manuskript, berättar om filosofens ohyggligt djupa penetrationsförmåga. I mina ögon är emellertid boken också ett testamente till Jungfruns välkända plottrighet, det är de små detaljerna som så attraherar detta teckens mikroskopiska orientering att Solen - den stora överblicken - ibland blir svår att skönja.
Samtidigt är det ett hästjobb att bara förstå Plotinus egen världsbild och att sedan skohorna in den inom ramen för den astrologi som romaren så tydligt var fascinerad av, det ger ett verk som kräver sin man (eller kvinna) att famna. Det är möjligt att Damianis extrema övertryck i Jungfrun ger motivationen till det som för andra skulle vara ett rent självmordsprojekt.
När det gäller förmågan att skapa struktur och organisation är Jungfrun i 1a huset lyckligt lottad som har den Store Organisatören Saturnus som en "verksam välgörare". Att sedan Saturnus står världsligt svagt i det första egohuset (vilket är ett uppenbart begränsat hus) är just en sådan astrologisk motsägelse som tolkaren själv får besluta om. Avgörandet, åtminstone för undertecknad, kommer när man beaktar att Saturnus äger det 5e intelligenshuset. Det torde inte råda några tvivel om att platonisten Damiani hade ett genis blick för komplexa strukturer!
Damianis snarlika horoskop drabbade mig direkt som en perfekt tematisk parallell till Lennart Nilssons hoppfulla och framgångsrika exponering av det som tidigare ansågs som hopplöst fördolt och omöjligt att återge för dem "här ute". Damiani lyckades också han lyfta fram Plotinus metafysiska system (osynliga men existerande realiteter) genom att ikläda den, inte en fotografisk simil utan det astrologiska teckenspråket.
Och det är i det här läget jag åter tittar på New York-filosofens horoskop och gör den fantastiska upptäckten att han är född samma år, månad och dag som Lennart Nilsson!
 |
| Lennart Nilsson och Anthony Damiani, två snillrika män födda samma år, månad och dag. Är det inte en lätt "look-alike"-faktor här? |
På frågan varför Nilsson så tidigt realiserade sitt livs merit medan Damiani dog i cancer innan han lyckats sammanfoga sitt magnum opus, det är en fråga som inte kan besvaras eftersom man måste ha Nilssons födelsetid och kroppsliga ascendent för exakt jämförelse med Damianis sena Jungfruascendent som faktiskt är den mest vacklande jag tror mig sett.
Astronoesis uppger födelsetiden 10.42 i New York, men när jag fingranskar ser jag att det bara är 42 sekunder kvar innan Vågen blir bärare av ascendenten! Givet den minutexakta födelsetiden kan man kanske räkna med uppmärksamt folk vid förlossningen och om inte det, finns astrologen James Brahas iakttagelse som jag gärna skriver under på: det är mer troligt att ungen redan anlänt när någon tittar till klockan och noterar ankomsttiden än tvärtom.
Och till sist. Jag har inte tittat på alla horoskop jag under några år taggat med "Regulus och Solen", men något säger mig att det är en överväldigande mängd "goda" livsöden som samlats där, folk som tillfört världen något reellt.
Ser man istället på bloggens andra stickprov bland de många fixstjärnor som finns att välja på, "onda" Algol, då blir historien inte alls lika tydligt positiv. Ibland sätter sig ondskan i individens egen förnimmelse, ibland ser det mest ut att teckna otur eller att man fått en formidabel Vedersakare på sig i detta liv (apropå stjärnans koppling till den bibliske Satan, åklagaren).
*****
Som min gode vän greven av Oxford en gång sade, "it takes one to know one" - en tanke han lånat från antikens filosofer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar