Ett foto på min "att läsa"-hög (med flera av de gröna och tretonade blå volymerna på ingång).
Främst för den som ännu ler vid minnet av Svenskt Näringslivs praktvurpa 2011 och debatten om alla de högskoleämnen förråade kapitalister som enbart ser till kortsiktig vinst och självberikande uppfattar som olönsamma "hobbykurser". I synnerhet avslöjade den här lobbyorganisationen sin låga panna när man ifrågasatte ämnet filosofi, kärleken till konsten att tänka och tänka fritt.
Denna gåva skulle Sveriges arbetsgivare gärna slippa uppleva bland sina anställda! Bara en kan vara tuppen i hönsgården och om inte högsta hönset är särskilt klar i knoppen, då blir en läslysten och välinformerad ungdom till ett direkt hot mot superhönans anspråk på att veta bäst! Ledare med outvecklade målsättningar är alltid angelägna om att få bort de vyer som skulle avslöja deras egen sandlåda i all dess fattigdom.
Svenska statens och näringslivets omvandling av detta en gång så trivsamma och än lite sävliga land till ett låglöne- och slavsamhälle där inte ens Hitler kunnat mässa "ARBETE ÄR VÄGEN" bättre än de senaste årens Reinfeldtar och Löfvens, den övergången skulle kunna genomföras så mycket smidigare om ingen längre studerade filosofi och logik och själva kunde räkna ut vad alla de små förändringar som genomförs ytterst kommer att resultera i för slags samhälle.
I nära anslutning till filosofin läser jag om den inkännande historiska rekonstruktionen "Shakespeare's Lost Kingdom" av Charles Beauclerk, och fascineras återigen hur djupt påverkade Shakespeare-texterna är av ett litet antal av de myter romaren Ovidius (43 BC - 17) inkluderade i sin mytsamling Metamorfoserna. Kanske är inflytandet större och Beauclerk begränsar sig till de motiv som stödjer hans tes, att livsödet bakom verken var tragiskt.
Som jag 2017 återgav Beauclerk (och här, 2016) talar inget för att det var Arthur Golding, en sträv reformert puritan, som var den verkliga översättaren av Ovidius till engelska. Översättningen - och valet av text till att börja med - bryter markant mot hans övriga översättningar och språkliga ton.
Men om man vet att Golding var morbror till den unge Edward de Vere, 17e greven av Oxford och, tillsammans med Sir Thomas Smith, Englands störste expert i latin och grekiska, privat lärare åt den unge greven och utifrån denna vetskap jämför Metamorfosernas sprittande engelska med senare verk av "Shakespeare", kan man mycket väl komma till slutsatsen att Golding bara satte sitt namn på grevens ungdomliga översättning. Adeln vid den här tiden sänkte sig nu inte så lågt som till att framträda under eget namn i samband med "simpel underhållning"!
Nyfikenheten var nu på allvar väckt kring Ovidius och jag beställde ett billigt begagnat exemplar av den bästa översättningen från England - fortfarande kvar i EU. Regeringen Löfven har ju nu - trots att statens kassakistor överflödar - bestämt sig för att sätta åt landets små hushåll hårt och lära dem att EU och inget annat gäller. Det går inte längre att köpa hem en billig amerikansk bok för max 300 kr utan statens ingripande i den obetydliga personliga verksamheten. Nej, Löfvens nya dekret (stressigt utlöst efter medierabaldret om "Kinapaketen") lyder: "importavgifter från första kronan! för allt bortom EU." Den förändringen till det sämre avslöjar en ond och småaktig härskare eller i värsta fall en så korkad regering att den inte kan bedöma goodwill-effekten - eller det omvända - av sina åtgärder!
En kunnig recensent skrev följande om utgåvan jag valde:
Ovidius är en lurig figur. Vidden och arrangemanget i Metamorfoserna är förbluffande. Det här är inte en traditionell berättelse, författaren leker med strukturen och läsarens förväntningar. Historierna binds samman genom besläktade teman och karaktärer.
...
Ovidius förståelse av mänskliga bevekelsegrunder...kopplad med en filosofisk rikedom och psykologisk intensitet är något som kan ses i varje del av detta poem.
(Del av längre Amazon-recension)
I gamla tider tänkte man i termer av "teman" och arketypiska karaktärer - precis som astrologin är konstruerad och en del hävdar att figuren Jesus från början till slut är en litterär fabrikation, en "typ" skapad på basis av samtidens föreställningar om en gudamänniska. Om det stämmer att Edward de Vere, hyllad som sin samtids bästa astrolog också var författaren till Shakespeare-verken passar det utmärkt att han redan från femårsåldern börjat studera grekiska och latin och tillägnat sig den gamla tidens tänkande och berättarteknik. Som engelsklärarinnan Priscilla Costello så övertygande visade i sin Shakespeare and the Stars (2016), utgör astrologin t.o.m. själva ramstrukturen i vissa av dramerna, pjäsens hela tema är astrologiskt och typer och händelser väljs utifrån deras koppling till t.ex. zodiaktecknet!
Ovidius blir därför plötsligt väldigt intressant för undertecknad och till all lycka finns romarens födelsedag bevarad (dock inget klockslag). En solascendent för individualitet och utåtriktad kreativitet duger gott här. (Faktum är att jag blir mindre om mindre övertygad om poängen med att använda en månascendent för celebriteter eftersom deras INTERNA LIV och deras BEGÄR så ofta bara är föremål för spekulation, det är deras solära eller aktiva yttre steg medierna följer. Naturligtvis avslöjar sig kändisen eller kapitalisten som lever överdådigt och man kan misstänka att Månen är skadad och begärsnaturen på något sätt sjuklig.)
Ovid's epic could be seen as sensational, it was after all meant to entertain the masses with the excessive violence and erotic lusty dark edge.Ovidius levde i kejsar Augustus tid och var en kärv kritiker av det legitima i Roms expansionspolitik (och kejsaren sände honom i exil). Idag skulle han ha bannat USA för samma världshärskarhybris. Solascendenten antyder någon form av spänning mellan det lokala och näraliggande (4e huset) och det tionde husets imperiella ambitioner! Kritik och mothugg är typiskt Solen i upproriska (ungdomliga) Väduren men i detta fall blir historien mer komplex då disponenten Mars bara vill sluta sig inom Kräftan - det snäva hemmet - och vara nöjd med att freda sin domän. Mars i Kräftan anses svag och fallen från verklig krigisk virilitet, men dess pacifistiska tendenser får inte glömmas bort! Samtidigt är Kräftan rätt karaktärssvag och frossar gärna i snaskiga skandaler och alla dess solkiga detaljer, det är en slamkrypare som alla andra som tillhör den låga Naturen.
Det är bara några dagar sedan jag hittade ett argument som försvagar Beauclerks sensationalistiska tes om att Edward de Vere var frukten av amiral Thomas Seymours våldtäkt på prinsessan Elisabet och att "jungfrudrottningen" senare i sin tur fick barn med sin egen bastardson. Den psykologiserande Beauclerk har sett hur intensivt incestmotivet figuerar i Shakespeare-pjäserna och vill flytta fram grevens födelse cirka 18 månader för att matcha en suspekt tid i Elisabets liv. Men när jag jämförde Oxfords dödsdag stämmer den bättre med det officiella datumet som gav en Sol i Väduren och ett expansivt lunärt sinne mot slutet av
Vattenbäraren. Och se hur väl det horoskopet matchar Ovidius! Mycket talar för att Beauclerk m.fl. åtminstone har den delen rätt i sin rekonstruktion av den verkliga Shakespeare.
Man skulle t.o.m. kunna ta Ovidius välståndsbringande Jupiter i Vattenbärarens 30e och sista grad som en lös indikation på grevens födelsetimma! Om det nu ens behövs eftersom greven föddes med sin VädursSols härskare Mars exakt på samma ställe!
Om Oxford föddes i Hedinghams slott i Essex den 12 april 1550 hinner visserligen inte Månen hela vägen fram till Vattenbärarens 30 grad och Ovidius välgörande Jupiter, men nästan (den är mindre än en grad kort när dygnet övergår i den 13). Den unge Oxford introducerades för flerspråklighet redan från första början varande blåblodig (aristokrati=Jupiter; ätten Vere var vid denna tid Englands äldsta). Fint folk konverserade gärna på gärna franska även i hemmet vid den här tiden. Säkert hade han hört de gamla grekisk-romerska myterna redan som sagor näranog redan i vaggan (Månen, och mognaden under cirka 0-5 år).
Han lär sig läsa och skriva både engelska, franska, latin och grekiska redan från femårsåldern (om inte tidigare) och när Goldings första del av Metamorfoserna kommer ut har Oxford redan studerat latin i flera år. Det är inte alls omöjligt att han var ett extremt försigkommet barngeni, givet den ohyggligt starka Måne och Sol som det konventionella födelsedatumet indikerar.
En annan intressant koppling mellan Oxford-Shakespeare och Ovidius är att båda föddes när maktens symbol var som mest plump och förråat självgod. Jag har flera gånger ifrågasatt värdet av Saturnus hemma i Stenbocken eftersom planeten så lätt slår över i dryg härsklystnad och absolutism. Så länge en planet - t.o.m. den ultimata gränsdragaren Saturnus - disponeras av någon annan av gudarna har den alltid en tillväxtpotential, möjlighet till en metamorfos.
När planeten står i härskarläge är den visserligen "ren" i uttrycket men med det följer också nackdelar... Ovidius Mars opposit Saturnus tyder på att han uttryckte sin opposition till härskarlater tydligare än Oxford vågade eller kunde i det totala mörker som rådde i Europa vid denna tid. Därför kunde inte greven uttrycka sitt missnöje med Elisabeth direkt men dolde henne (och sin styvfar Lord Burghley) i ett antal karaktärer i sina pjäser - alltid väldigt otrevliga figurer!
På många sätt verkar Beauclerk ha rätt, Oxfords öde var tragiskt och någonstans förblev han en halvkvävd trotsig Vädurspojke hela sitt liv. Men han fulländade konsten att "hålla det kryptiska ordet kärt" - för att ta att av mina favoritställen från hinduismen. Det är Gud (i en manifestation) som föredrar smarta flerbottnade krypticismer framför slätstruken information och jag har börjat förstå att hela Shakespeares produktion är som en enda lång nyckelroman. Han häcklade det dåtida Englands maktmänniskor. I den meningen kan man säga att även den här bloggen följer i hans fotspår, fast på ett allt annat än inkluderande sätt eftersom astrologin kräver förkunskaper.
Se även: Ovidiusvarslet från sommaren 2017 och, upptäcker jag först nu, ett tidigare inlägg om Ovidius horoskop, från 2013.
Tillägg. Inser efter några timmar förvånat att det här inlägget kom till samma dygn Solen anträdde Vädurens tecken och dagen innan Ovidius födelse i tecknets andra grad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar