Till nya besökare, en kunskapsteoretisk länk:
T E M A S T U D I E R - svarar astrologin på kvantitativa tester?

ESTETIK:
Blogger/Google har förstört mängder av horoskop genom att omskapa usla miniatyrer av bilder i GIF-format. Klicka för att se de skarpa originalen. Ser också dessa galna ut, högerklicka och välj "se bilden" .

Herakleitos (c 500 fvt): "De som talar med förstånd förlitar sig på det universella, som en stad måste lita till sin lag, och med än mer tillit. Ty alla mänskliga lagar närs av en gudomlig lag, och den har så mycket kraft som den önskar och är tillräcklig för alla och fler därutöver."

Chu Hsi (Zhu Xi), idealistisk filosof, 1100-talet: "Ödet, det är vad som återstår sedan människan gjort sitt yttersta."

Konfucius, kinesisk samhällsfilosof, 500-talet fvt: "Den ädla människan sysselsätter sig med tankar om dygd, den ringa människan sysselsätter sig med tankar om sin egen vinning."
"The soul is sold not to the devil for money, but to money itself when it becomes the measure of worth rather than the affirmation of value." /James Hillman - Alchemical Psychology (2010, s.143)

Västerlandets store logiker & mystiker Platon
ventilerade ofta orfisk-indiska tankegångar om reinkarnationen och själens rörelse mellan världarna... "Sokrates: Vem än som anländer oinvigd och ofullbordad i Helvetet kommer att ligga i leran. Men de renade och fullbordade kommer att vistas med gudarna." (Faidon, 69c)

JORDELEMENTETS VÄG (karma yoga):
"Eftersom vår identitet med den gudomliga kraften ytterst är obestridlig, (låt oss ha) en fast tro att vi genom att framhärda i vårt utmönstrande oss efter gudens form, tal och stämning, våra handlingar i tiden blir signifikanta och gudens essens slutligen förverkligas av oss."
(Günther - Buddhist Philosophy in Theory and Practice)



söndag 7 juli 2013

Den långa och vindlande vägen

Med 8.000 ord ett generöst tilltaget inlägg. Det studerar dels några fall av den "ömsesidiga receptionen" men övergår i en längre självbiografisk spaning av något som kan vara ett tidigare liv med koppling till både det föregående och efterföljande. Eller inte - allt beror på hur man definierar själen...

*****

Jupiter, den Stora Välgöraren -
Guru i den indiska traditionen
Undertecknad finner understundom ett bistert nöje i bruket av den sideriska zodiaken även som ideologiskt tillhygge. Det gamla instrumentet lär ju ut skillnaden på folk och fä, förutom att indikera mänsklighetens vandring mot mindre av det giriga animala beteendet och mer av en gudomligt upphöjd natur (synliggjort i temperamentet ataraxia, som de grekiska filosoferna sade).

Under några år efter upptäckten av den sideriska zodiaken har jag ibland funderat över min egen Jupiter. Den Stora Välgöraren är tyvärr verksamt ond både ur perspektivet av månascendenten (i Tvillingarna) och den fysiska ascendenten eftersom de är en och samma.

Det är omöjligt att säga vad andra upplever med sina ofördelaktiga planeter - och varje horoskop har ett gäng av dem. Ibland kan det vara så illa att det goda horoskopet innehåller är effektivt utslaget av olika motbud och att bara problemen återstår. Ibland ger Gud människan mer än hon orkar bära, men det är förstås extrema fall av gammal dålig karma som förfallit till återbetalning.

Någon gång i livet insåg jag att jag inte ville bli rik, att stora och lätta pengar var fult, till och med något ont. Uppenbarligen har jag dragit rätt slutsats om man inser vad Tvillingarnas tecken står för. Via dess härskare, budbäraren Merkurius, handlar Tvillingarna om förmedling, saklig och sann förmedling utan att förvränga avsändarens budskap. Tvillingarna ger näring åt läsarens intellekt och inte bara deras djuriska och dunkla "vegetativa själ".

Men insikten om att Tvillingarna skulle bli korrumperad av "expansion" av varje slag, att informationen skulle förvrängas, kom inte på en gång. Det var först efter några år i IT-branschen (så "Merkurius" en bransch kan bli) jag såg hur datorfolket var giriga materialister som bara råkade tänka lite vassare än flertalet (och inte ens alltid det). Jag såg hur de för pengar var villiga att tillverka vilken smörja som helst och hur de samvetslöst skinnade kunderna på pengar på listiga sätt (dolda i de tekniska lösningarna). 

Merkurius är lustigt nog också handelsmännens symbol, men uppenbarligen är Jupiter i bemärkelsen "stora och lätta pengar" det värsta en handlare kan sätta siktet på. Båda de merkantila tecknen (Tvillingarna och Jungfrun) har Jupiters "förmögenhet" som en illgörare. Om girighet eller ocker - att ta ränta eller göra oskäliga pålägg - närapå är en dödssynd i handelsmannen Merkurs värld, måste en "ond Jupiter" representera just detta. 

Bloggaren har sin "verksamt onda" Jupiter i "Fiendens hus" (6e huset). Det här verkar förklara mycket bloggens syn på girighet och närighetslivet. Den onda Jupiter har helt enkelt externaliserats - och det hände inte långt efter att jag hamnat i IT-branschen och insåg vilka rötägg som fanns här. Den onda Jupiter kunde avlastas bloggarens eget liv och tankesfär och kanaliserades istället genom Olyckans och Fiendens hus... "Den rike mannen" är förvisso föremål för svidande kritik även i Nya testamentet, en text jag läst från pärm till pärm några gånger.

Med projektionen av "ond Jupiter som yttre fiende" försvinner också all tursamhet och alla bananskal ur bloggarens eget liv (vilket naturligtvis också sammanhänger med ålder och den svenska åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden: ett just påbörjat andra årsvarv som oavlönad slav i Reinfeldts djävulska Fas 3-verksamhet).

Men säg att den här själen frivilligt valde att parkera Jupiter i Fiendens hus i ingången till detta liv, just för en objektiv blick på hur de ser ut, dessa måttlöst profithungriga hycklare som spelar goda men egentligen bara jagar sin nästa miljon på medmänniskornas bekostnad. 

I den bransch där jag Fas 3:ar och gör ett fullgott arbete till en arbetslöshetsersättning som ligger en tusenlapp under existensminimum var månad (tack Anders Borg och Fredrik Reinfeldt!) har jag noterat hur svenska importerar märker upp varor från Japan med ett 30% större pålägg än något annat land i Västeuropa! Är det sedan konstigt att detaljisterna går under vartefter till och med trögtänkta svenskar upptäcker hur mycket billigare samma varor är över hela Europa.

Tidningarna skriver inte om den sjukliga girighet som gäller en nivå upp från gatuplanet i svenskt näringsliv. Dessa småkungar till giriga importörer har nämligen en position som motsvarar tidningsmänniskornas egen. De senare kan liknas vid nyhetsimportörer som agerar småkung över fattigsvenskarna. Svenskarna får nöja sig med de internationella nyheterna nedkortad och urvattnad version och på fattig och ibland till och med haltande svenska.

Frågan är om 1809 års nationalhoroskop faktiskt fortfarande gäller! Ibland tycker jag det passar bättre in på svenskheten än 1974 års.

Bloggarens på det hela taget goda gränsdragare Saturnus i Skytten (tillfällig representant för det goda nionde Guds hus, har dock denna uppenbart onda Jupiter som sin disponent. Därför kan så mycket sägas: bloggens (och än mer bloggarens) eventuella godhet är inte obetingad. Bloggens framkrypande ställningstaganden efter demonen Reinfeldts andra seger 2010 är en reaktion i sund riktning på upplevelserna i det här livet av giriga och svekfulla människor. 

Inferens: själen som bor i den här bloggaren har själv svikit andra och snuskat omkring som rikt svin i åtminstone ett tidigare liv! Som en del i själens ständigt pågående självuppenbarelse kommer den genom "det svenska livet på 1900- och 2000-talet" till insikt om sina egna brister. 

Den som har följt resonemanget så här långt och funnit det någotsånär rimligt kanske vill sluta läsa här. Från och med nu blir det magstarkt.

*****

Jag har mer eller mindre förlikat mig med möjligheten att på något sätt vara en vidareförgrening av en brittisk adelsman från Tudor-England, som några inlägg berättat om. En garanterad trigger i jantelagens Sverige, där i linje med det sociala jämlikhetskynnet alla förväntas ha varit fattig underklass på jorden sedan evigheters. Så mycket är sant, att kalla sig Napoleons reinkarnation är som att vifta ett rött skynke för tjuren oavsett nationalitet. Ju mer exklusiva produkter, dess högre pris och ju färre KAN äga dem. "Så varför skulle du ha varit...?" Jantementaliteten är egentligen inte svensk, det handlar om den universellt förekommande klentrogenhet som i sig bottnar i den trolösa människans låsning i negativitet. ("Tron kan försätta berg.")

Född till en av Englands äldsta och rikaste släkter, men själv vidlyftig med pengar och ytterst arrogant, slutade Edward de Vere, den 17e greven av Oxford sina dagar utfattig. Är det konstigt att förmögenhetens planet är en så extremt ond sak i bloggarens horoskop och ur hans perspektiv? Horoskop visar hur långt själen nått i sin ständigt pågående evaluering, och värderingarna skiftar ständigt. I nästa liv kanske åter Jupiter kommer att vara en god och positiv influens... 

Samtidigt finns det goda från grevens liv kvar som en dold men i detta liv knappt odlad potential: den ömsesidiga receptionen mellan det tredje och femte husets tillfälliga ägare, en synnerligen kreativ koppling mellan skrivspråk, kommunikation - inklusive sång och dans - (3e) samt allmän kreativitet, lek och spekulation (5e).

Härskaren av Lejonets hus (tecken), Solen, gästar sitt eget
naturliga femte tempel, för tillfället under Vågens baner.
Härskaren av Vågens hus, Venus, gästar samtidigt Lejonets
hus, som tillfälligen befinner sig i tredje templet,
Tvillingarnas naturliga sektor.

Genom den ömsesidiga receptionen mellan Solen
och Venus involveras dessutom Merkurius med dess koppling
till det tredje templet för författande, sång och dans.
Utanför bild stiger just Tvillingarna i öster.

Alla dessa faktorer indikerar ett väl integrerat horoskop
så långt som Eld och Luft sträcker sig.

Lekens femte tempel är dessutom i indisk astrologi
en indikation om "meriter från tidigare liv". Solens
ömsesidiga reception med konstplaneten Venus
säger således rakt ut att gott karma från tidigare liv kan
kommer från författarskap, sång eller dans. Eller handel.
Mängden planeter antyder att flera avenyer är
öppnade och jag tror mig minnas cirka sex-åtta tidigare liv
vilka alla påverkar eller har påverkat det nuvarande.

I en med Oxford samtida text, Palladis Tamia (1598), listades Englands då främsta författare och greven prisades för sin förmåga till "lättare komedi". Han var tydligen pjäsförfattare vid sidan av tornerspel och ett evigt tjafsande med drottning Elisabet om mer ansvarsfulla positioner (vilka aldrig gavs honom). Som Sol-Vädur tycks han ha varit en lynnig och lätt uppflammande natur. Han prisades också av sina likar som Englands bästa astrolog:

So much of Earth and Water wrought

När bloggaren blev fascinerad av astrologi vid 23 var det ännu 22 år år kvar tills en nattdröm förde mig till ett möte med greven av Oxford och hörde hans smeknamn "Oxford". I den första drömscenen betraktade jag hans hemska humör men i nästa scen var han mitt alter ego, jag befann mig i hans kläder. Det var drottning Elisabets begravning. Gud, vad han hatade henne! För ett år sedan läste jag äntligen Shakespeares sonetter och insåg hur den artistokratiske författaren nödtorftigt maskerad drottningen som The Dark Lady - en ond och nyckfull kvinna.

Nog för att jag undrat över en del drömmar i mitt liv som utspelat sig på slott och i "medeltida" miljö. Men eftersom kung Arthur-sagan var så viktig vid 11-12 kunde riddarromantiken alltid kopplas till pojkboksläsandet... Det var när Oxford-i-drömmen högljutt förklarade att "smaragd" var hans färg (dvs. smaragdgrönt) och mina nätforskningar avslöjade en födelse för greven i tropiska Oxens tecken - med smaragden som månadssten - som det började bli riktigt kusligt. 

Hade det inte varit för drömmötet med Oxford i november 2005, hade den här bloggen sannolikt aldrig startats. Oxford var djupt engagerad i astrologin men levde och dog som en engelsman, utan att känna till den sideriska zodiaken. Det här svenska livet, en fristående "sequel", kan betraktas som att en gammal fäbless flammat upp igen tack vare nytt bränsle.

Det finns bara ett sätt att komma förbi det problem som tornat upp här. Och det är att Oxfordianerna har fel, Edward de Vere, den 17e greven av Oxford skrev inte pjäser under författaraliaset "Shake-Speare". Ingen vettig människa skulle väl gå ut med att hon var Napoleon eller Shakespeare! 

Likväl har så skett, företagsläkaren Walter Semkiw har t.o.m. letat upp en reinkarnation av Shakespeare och visade med foto hur lik pjäsförfattarens nutida inkarnation är. Sanningen är att ingen vet hur Shakespeare såg ut och det målade porträtt som användes var extremt suspekt - liknade inte alls den traditionella bilden av William Shakspere från Stratford!

Dessutom föreföll inte ens Semkiw känna till styrkan i den forskning som binder pjäserna till greven av Oxford. När jag söker Semkiws stora sajt på johnadams.net (han skrev själv in sig i Amerikas "ärorika" historia som landets andra president) visar det sig att domänen och sajten efter något årtionde lagts ned. Lika väl, även om han faktiskt hittade några spännande fall av återfödelse då han tog hjälp av ett känt amerikanskt medium.

Underkänner man all evidens som kopplar greven till ett av västvärldens mest hajpade författarnamn återstår naturligtvis den jantetriggande tanken att det skulle kunna gå före detta prinsar och kungar mitt ibland oss, som vanliga medborgare!

Men det här problemet kan den negativt stämde undvika genom att påminna sig att Själen troligen är något mer gåtfullt än människan kan föreställa sig.

Själen är inte självisk, den känner inte egoisternas och materialisternas alla anspråk på att äga och profitera för egen del. Den historiska Oxford dog och i och med det blev hans själs alla erfarenheter "allmänning". 

Vem som helst med förmågor, likheter eller intressen som överlappar grevens, kan i praktiken korsa hans bana "i himmelen". Och där två andars vägar korsas där blir båda delaktiga av varandra och tar efter varandra. Det har hänt mig en gång tidigare, under min sista haschpipa, också runt 23. 

Under den haschförstärkta meditation jag spontant hittat fram till och som jag lyckades fördjupa så till den grad att flera tidigare liv visade sig under absolut stillhet, kom ögonblicket då en mycket gammal man med hopväxta ögonbryn tilltalade mig telepatiskt inför mitt inre öga. Det han sade, fast inte med ord, var i princip, "Du har nått så långt du kan komma med cannabis, du kan sluta nu". 

"Konversationen" skedde i idel vänlighet, det var inte någon stirrig moralpredikant till ande som hälsade på. Sedan hände det mest extrema. Jag kände en "navelsträng" komma från honom och gå in i mig. (Ja, alla UFO-freaks, inte olikt Aliens "probes" av bortförda människor, bara helt utan alla perversa sexuella övertoner!) Under några mäktiga sekunder "tankades" jag nu full av ny "information" som forsade genom "navelsträngen" med sådan kraft att jag inte kunde urskilja något av innehållet. På något sätt "omprogrammerades" jag. Eller kanske "restaurerades" - det hade varit några års generöst ganja-rökande! 

Dagen efter slutade jag med stimulantian och bröt med flera ljusskygga bekanta jag dragit på mig i de kanske något ostyriga unga åren. Säg inte, som den svage Reinfeldt att "visioner är farligt", att de inte kan leda en människa vidare!

Besökare i gränslandet har uppenbarligen gjort starkt intryck på mig under hela mitt liv. Jag hade några egyptiska präster på besök för sju år sedan i ett nära döden-tillbud då jag fallit i vattnet och vaknade till under ytan (andningsvägarna hade instinktivt "knipit ihop" så att jag inte andades). Oxfords besök är således närapå vardagsmat, men det var ett av de första namnen ur drömlivet jag företog mig att söka hitta en historisk motsvarighet till på nätet.

*****

Ömsesidiga receptioner är ganska sällsynta eftersom det inte räcker att en planets blick träffar en annans utan att båda också måste vara härskare över den andres tecken. Av de f.n. 1532 horoskop med känd tidpunkt jag samlat ihop hittar jag bara en till med precis samma konfiguration. 

Sökmönster i programvaran ZET:
ASC.Gem & VEN.H1 & SOL.H5.
Det är lustigt nog ingen celebritet utan en kvinna jag blev förtjusad i mitt i Kungsträdgården i Stockholm en sommar när jag var 25 och socialt utåtriktad. Vi möttes några gånger men lika fort som tändningen kommit, lika fort stöttes vi från varandra. Det var som om polerna vändes från kärlek till hat på nolltid. Jag döpte henne sedan till "draken" eftersom hon hade samma kinesiska horoskop som Madonna. Uppenbarligen kunde inte två så lika naturer ockupera samma "rymd" samtidigt. I den gamla minnesanteckningen har jag bara skrivit "extremt självsäker typ, förvissad om sin (okej) dragningskraft". 

Jag var inte mycket till astrolog på den tiden och kände dessutom bara till den missvisande tropiska (väst-)zodiaken. Därför visste jag inte att hennes tropiska Skorpionen-Sol i själva verket var en Sol i den sideriska Vågen. (Min Sol är i Vågen oavsett zodiaktyp.) Eftersom hennes Venus stod i tropiska Jungfrun fanns det ännu mindre skäl att misstänka den elektriska överladdning som drog mig till henne lika fort som den stötte bort, men den verkliga zodiaken från Babylon visar (enligt bilden ovan) hur vi gjorde anspråk på samma "psykiska territorium". Vi gjorde båda samma anspråk på att vara den konstnärliga ledaren!

Jag har också kallats "självsäker" (fast jag inte är det) och t.o.m. arrogant. Det var med en märkligt bekant känsla jag i höstdrömmen 2005 såg greven av Oxford domdera och gå på som han ägde världen - just som de besuttna jag nu häcklar på bloggen tenderar att göra. (Tittar man noga på bloggen är jag, åtminstone på en nivå, rojalist - precis som Oxford - men avskyr krämarna. Jag har inte läst Shakespeares "Köpmannen från Venedig", och är knappt förtrogen med handlingen annat än att den anklagats för att innehålla antisemitiska drag och den där grafiska scenen om att kräva återbetalning i formen av ett skålpund av låntagarens kött.)

Här följer en sökning av alla med ömsesidig reception mellan tredje och femte huset, av vilket slag som helst. Med de återstående elva ascendenterna gäller följande planetplaceringar för en ömsesidig reception som involverar tredje och femte templen (livsområdena):
  1. Väduren: So.Gem & Me.Leo
  2. Oxen: Mo.Vir & Mer.Can
  3. Tvillingarna: So.Lib & Ve.Leo
  4. Kräftan: Me.Sco & Ma.Vir
  5. Lejonet: Ve.Sag & Ju.Lib
  6. Jungfrun: Ma.Cap & Sa.Sco
  7. Vågen: Ju.Aqu & Sa.Sag
  8. Skorpionen: Ju.Cap & Sa.Pis
  9. Skytten: Ma.Aqu & Sa.Ari
  10. Stenbocken: Ve.Pis & Ju.Tau
  11. Vattumannen: Me.Ari & Ma.Gem
  12. Fiskarna: Mo.Tau & Ve.Can
Som synes av själva planeterna kommer det att uppstå många, många fler tidpunkter när Ox-ascendentens ägare och tredje och femte båda är rappa och bildar en brygga för en potentiellt kreativ och konstnärlig ådra än t.ex. Skorpionascendenten, vars tredje- och femtehusägare är de långsamma härskarna över Stenbocken och Fiskarna respektive. 

Å andra sidan ligger dessa yttre planeter stilla i tecknen så lång tid att det kanske är något av en ketchupflaskeeffekt ett sådant år - kanske året dignar av konstnärliga ämnen.


Vädursascendenten är ett särfall. Tredje och femte ligger sextio grader från varandra, eftersom en ömsesidig reception inträffar även om den ena planeten ligger i sitt teckens sista grad och den andra i sitt teckens första, är det ett 32 gradigt mellanrum. Men i just det här fallet är husägarna Solen och Merkurius, och Merkurius kan aldrig fjärma sig mer än 28 grader från Solen.

Vädurens personlighetstyp kan därför inte ha t.ex. gott karma från tidigare liv som relaterar till tredje huset! Vad säger detta om egot, krigaren, och våghalsen Väduren? Intressant är, i skenet av den ömsesidiga receptionen, bland det starkaste band indisk astrologi känner, att samma tradition ändå, nästan som en kompensation, placerar Mars som tredje templets signifikator! Mars energi har något med tredje huset att göra - är det "sång och dans" som spökar här? Mars energi kanaliserad som rörelse.
 

Den blå avataren Krishna är inte bara krigare utan också en dansande och flöjtspelaren figur! Obekymrat förför följet av flickor som lyssnar till hans improviserade (kreativa) melodier. Det är faktiskt en gnutta Tvillingarna eller kanske Merkurius över avataren Krishna! T.o.m. relationen mellan Krishna och koherdinnorna återkommer i det indiska tecknet där de två ritas som en ung man och en ung kvinna. (Båda har musikinstrument i sina händer - sång och dans var också mycket viktigt för Hare Krishna-rörelsen som förr sågs ofta på gator och torg i Europa och USA - troligen har rörelsen avvecklats nu i och med att Djävulen och privatkonsumtionen lamslagit mänskligheten den korta tid vi har kvar innan Historien vänder blad.)

Eftersom Tvillingarna som ascendenttecken har Venus som yoga karaka (en planet som samtidigt äger både ett andligt triangulärt och ett världsligt angulärt hus) är det ingen tvekan om att Tvillingarna är en förförare, en person eller plats där andevärlden möter kossans fysiska verklighet. Oxen står som bekant som granntecknet bakom Tvillingarna. Det är den flöjtspelande Krishna som leder boskapen / koherdinnorna framåt - driver det döda köttet att börja vibrera mot en högre princip än Djävulens eller den låga Prakriti.

I ett hjärnsläpp som bara kan beskrivas som en sekund av kontakt med Platons värld av arketyper eller Idéer, lutade jag mig för många år sedan ut genom fönstret hos en flickvän jag börjat dejta och hojtade: "Muu! Jag är en koo!" Hon skrattade sig fördärvad över vansinnet. Föga anade jag vid denna tid att hon och jag hade sideriska ascendenter som placerade oss just i relationen Krishna och koherdinnan, jag Tvillingarna och hon Oxen! 

Jag har aldrig haft bättre sex med någon kvinna (heller aldrig varit ihop med någon annan med Ox-ascendent). Det förefaller alltså som om arketyperna tränger igenom precis allt i vår värld, de informerar religiösa gestalter och skänker dem deras attribut och de kan, i ett plötsligt och spontant hjärnsläpp, uttrycka en djup sanning. 

För sanningen var att jag bara några dagar in på vår bekantskap gestaltade mitt intryck av den nya flickvännen. "Jag är en ko", var inte nödvändigtvis en smickrande föreställning jag från kvinnans "balkong" gav några häpna barn nere på gatan. Jag minns att jag formulerade känslan av ett passivt kreatur instängt i ett litet rum (kvinnan var student och bodde trångt). 

Kon eller Oxens tecken representeras bäst av kuben, det lilla slutna materialistiska rummet... Kan det ha varit så att jag, Tvillingarna, redan längtade tillbaka till friheten?

*****

Så... Blir det då några realiserade artister av de motsvarande versionerna av bloggarens ömsesidiga reception mellan tredje och femte husens tillfälliga ägare? 

(Obs. Av de 1532 horoskopen är drygt 200 privata kartor, "vanligt folk".)
  1. Väduren: So.Gem & Me.Leo - LOGISKT OMÖJLIG
  2. Oxen: Mo.Vir & Mer.Can - 0 träffar
  3. Tvillingarna: So.Lib & Ve.Leo - 2 träffar
  4. Kräftan: Me.Sco & Ma.Vir - 2 träffar
  5. Lejonet: Ve.Sag & Ju.Lib - 1 träff
  6. Jungfrun: Ma.Cap & Sa.Sco - 1 träff
  7. Vågen: Ju.Aqu & Sa.Sag - 0 träffar
  8. Skorpionen: Ju.Cap & Sa.Pis - 1 träff
  9. Skytten: Ma.Aqu & Sa.Ari - 1 träff
  10. Stenbocken: Ve.Pis & Ju.Tau - 0 träffar
  11. Vattumannen: Me.Ari & Ma.Gem - 1 träff
  12. Fiskarna: Mo.Tau & Ve.Can - 1 träff
  • Kräftascendent 1, Black Sabbath-sångaren Ozzie Osbournes depressiva son Jack! Figurerade i en misslyckad spin-off på "The Osbournes" där han tjurade och gnällde sig genom en hel äventyrsresa. Jag tror det var sista gången någon försökte göra tv med honom. Jag tror han haft andra problem också (förutom sin diabetes), men jag följer inte det livsödet.
  • Kräftascendent 2,  Ett anonymt fall som vid tiden var en cirka 20-årig kvinnlig arbetskamrat (jag var 30). Hon var extremt livlig och enerverande dominant med ett högt och uppfordrande röstläge. Jag stod inte ut med människan och gick omvägar eftersom jag inte hade något att säga henne.
  • Lejonascendenten, Rainer Maria Rilke, hyllad poet med många mörka skildringar av människan. Där ser man. Full pott direkt när vi växlar över till den positiva polariteten. Venus i Skytten och Jupiter i Vågen påminner om bloggarens Eld/Luft och intresse för människans psykologi (och andliga verkligheter).
  • Jungfruascendenten: Typiskt nog hittar vi här publicisten Hugh Hefner (Playboy) i samband med just det tecken som figurerade överlägset mest bland hans utvikningsbrudar och som fick mig att kora Jungfrun, den vinstsökande åkerbrukaren, till zodiakens arketypiska Hora. (Kärlekens Venus "faller" för övrigt i Jungfrun och reduceras till "kärlek, förutsatt att det lönar sig".) Så väl Hefner stämmer med STOR framgång inom tredje publicisthuset medan det femte naturligtvis har mycket med voajörer (fluktare) att göra (Solen, Lejonet, Kärleken, Exhibitionism, etc).
  • Skorpionascendenten representeras av en son till döde Michael Jackson, Prince Michael. För tidigt att säga något ännu.
  • Skyttascendenten, Niccolo Machiavelli. I termer av litteratur är väl namnet Machiavelli ett hushållsnamn. Hans bok om rå maktpolitik en klassiker. Och se vilka hemska planeter som bildar receptionen: fallen Saturnus i Väduren och krigaren i tredje intellekts- och författarhuset! De båda "naturliga" illgärningsmännen således. Den ömsesidiga receptionen kanske verkar kraftfullt men går så både på gott och ont.
  • Vattumanascendenten, filosofen Immanuel Kant! Solen upphöjd i tredje intellektshuset och perfekt understödd av Mars som gör ett bra arbete i merkuriala Tvillingarna i femte solära kreativitetshuset. Kant var idealistisk filosof av ungefär samma typ som den här bloggaren när han spinner loss med lite enkel Platon. Som synes återigen Eld och Luft som bas för den gynnsamma verksamheten. Bra tidigare liv-kredd för Kant! Vem vet vilken mäktig man han varit även om livet som Kant var materiellt oansenligt. Någonstans måste man ha arbetat ihop till de finare indikationer som i stort sett alla horoskop ändå innehåller.
  • Fiskascendenten illustreras återigen av en patologisk figur, den kristna reformatorn Jean Calvin som lärde ut att mycket pengar och världslig framgång var ett tecken på Guds ynnest. Och när man ser Månen i materialistiska pengatecknet Oxen i intellektshuset, och Solen (Gud) fallen ner i giriga Kräftans Vatten (Fredrik Reinfeldts soltecken), hur kan någon förvåna sig över att han nådde sig ett sådant namn med en sådan idiotlära?
Sideriska siktet producerar då och då smått unika studier - det är väl Oxfords välsignelse. Detta är ett av de banbrytande inläggen som tränger djupare in i astrologins andliga dimension än vanligt på bloggen.

Fastän ytterst litet är det här kanske det mest talande test som gjorts på en sällsynt astrologiskt konfiguration som därtill lokaliserats till två livsområden som intresserar undertecknad. Tänk på upplägget: vi har letat efter stark kreativitet här och hittar perfekt belägg via exemplen i Eld/Luft - händelsevis exakt samma kombination av element bloggaren för fyra år sedan valde att klassificera som "kreativitet" (vilket kanhända irriterade skapande människor under Jord eller Vatten). 

Men det är den underliggande metafysiken som förklarar beslutet. Eld och Eld är platshållare för händelser som sker helt i det inre, utan några förlagor i den materiella världen. Själens centrala Eld skådar Luft, skådar tankens former och kreerar utifrån osynliga Idéer. För en jordbunden människa måste detta te sig som creatio ex nihilo fast "luftvärlden" alltid har funnits. De som verkar från andra hållet utgår istället från de fysiska förlagor som redan andra har skapat "inifrån (själen) och ut".

Genom den här mycket specifika ömsesidiga receptionen framträder skillnaden tydligen mellan den positiva och den negativa polariteten. Det ÄR Eld/Luft som ger inspirerat artisteri. Undantaget det egna fallet (Tvillingascendent), gav samtliga sammansvetsningar av tredje och femte via Eld och Luft (eller omvänt) berömda eller t.o.m. ikoniska författar- och tänkarnamn. Jord och Vatten-fallen pekade alla spikrakt ner mot depression och materialism och sinnesmissbruk (Hugh Hefner).

Och det var ju det som greven av Oxford via Shakespearesonetten en gång påpekade, själv lyhörd för båda elementtypernas effekter på sitt psyke, trots att England vid tiden använde den tropiska zodiak som ger Marcellus i "Hamlet" rätt i, att "ur led är tiden" merparten av tiden!
Sonnet 45 focuses on how the lighter qualities of air and fire play on the speaker's moods and attitudes, as he contemplates the state of his creativity.
XLV
The other two, slight air, and purging fire
Are both with thee, wherever I abide;
The first my thought, the other my desire,
These present-absent with swift motion slide.

For when these quicker elements are gone

In tender embassy of love to thee,
My life, being made of four, with two alone
Sinks down to death, oppress'd with melancholy;

Until life's composition be recured

By those swift messengers return'd from thee,
Who even but now come back again, assured
Of thy fair health, recounting it to me:

This told, I joy; but then no longer glad,

I send them back again, and straight grow sad.

källa
Jord och Vatten nämns inte vid namn men döljer sig bakom nedsjunkandet döden (Jorden) och som melankolin (Vatten) - på bloggen har jag kallat Vatten sorgens element.

*****

Jag har sannerligen ingen lust att deklarera mig Shakespeare återfödd. Men studierna av greven av Oxford har röjt ett antal underliga paralleller i intressen (ned på mycket specifik nivå) och temperamenten. (Att jag som barn älskade att titta på ädelstenar i familjens uppslagsverk och särskilt drogs till smaragden, skulle för en skeptiker förklara varför drömmen producerar en snobbig adelsman som talar om sin månadssten smaragden. Men skeptikern har fortfarande att förklara hur drömmen korrekt parar ordet Oxford och smaragden utan att jag ens kände till greven och än mindre hans födelsedatum och dess månadssten.)

Det egna horoskopet startar 45 år innan Oxford-drömmen och det innehåller onekligen den ömsesidiga reception i Eld/Luft som enligt ovanstående minitest förefaller tycks reserverad för tänkare/författare.

Ju mer jag tittar på ett läsintresse som abrupt vaknade upp i november 2005 strax före drömmen, desto underligare blir det. I april 2007 vaknar mitt intresse för italienska fritänkaren Giordano Bruno via en fotnot (i en bok av neoplatonske psykologen James Hillman om jag minns rätt). Noten rekommenderar en bok om Brunos liv. Vad får en människa att välja en fotnot att följa upp och inte de andra tvåhundrafemtioelva? 2008 är året när jag livligast läser om den Oxford jag tycker mig ha identifierat från drömmen och upptäcker Oxfordianernas teori om författaren bakom "Shakespeare". 

Sommaren 2008 köper jag Mark Andersons väl utforskade "Shakespeare By Another Name" (begagnad förstautgåva från april 2005) och finner där att Oxford med största sannolikhet var närvarande när Giordano Bruno 1583 föreläste för ett gäng oförstående och torra britter vid Oxfords universitet. (Brunos sensationella insikt, fastän egentligen uttänkt redan i antiken, var att det inte finns något centrum i universum, att varje punkt är ett centrum. För bland annat detta brändes han på bål av Kyrkan.)
Se även: Vass penna en fjäder i hatten, den här bloggens tidigare, längre genomgång av mina Oxford-spaningar, inklusive citat från Mark Andersons bok.
Oxfords årslånga resa genom Italien vid 24-25 ägnas stor uppmärksamhet av Mark Andersson eftersom så besynnerligt många av Shakespeares pjäser utspelar sig helt eller delvis i Italien. På nätet hittar man ett genomtänkt men i slutändan ändå banalt försök att förklara detta utifrån den officiella dogmen att det var mannen i Stratford-upon-Avon som skrev pjäserna. (Se även BBC/Travel för en artikel som berättar om några av platserna.)

Vid sex års ålder, sommaren 1966, följde jag föräldrarna på en tvåveckorssemester till Italien. Första veckan på någon badort i södra Italien lämnade mig oberörd. Sedan hyrbilade vi till norra Italien och där hände märkliga ting. Jag träffade en svensk barnboksförfattare som jag gillade och som skickade mig några av sina böcker om ett tåg anfört av pappan ångloket på vilda äventyrsresor, jag äventyrade mig själv ut i ett hotell uppe i alperna tidigt en morgon och mötte en morgonpigg liten mörkhårig flicka som väl var hotellägarnas dotter. 

Vi lekte och balanserade på murar och fast jag inte kunde språket lovade henne evig kärlek och att jag skulle komma tillbaka och gifta mig med henne! Det hände förstås aldrig, men i fantasin var det verkligen en romantisk sexåring som uppvaktade flickan som rena Romeo & Julia-dramat. Det barn jag var visste naturligtvis inte ett dugg om Italiens stora romantiska tradition, men det är som om själva atmosfären grep mig. Små barn lever verkligen i en fantastisk drömvärld, just innan logikens Merkurius tar död på allt! Tyvärr är min far död, mor senil, och jag minns inte var i alperna vi tillbringade den andra veckan. [Tillägg. I den här långa textens senare del, skriven en vecka senare, har minnena kommit åter.]

Alla dessa år senare noterar jag tack vare BBC/Travel att Shakespeares italienska pjäser i huvudsak koncentreras till Verona, Pauda och Venedig och påminns då om en annan egenhet. Jag vet inte hur många år jag har varit medveten om det, men det är längre tillbaka i tiden än Oxford-intresset. I precis samma område ligger en stad som bildar mitt förnamn om man läser det baklänges. Det kan ha varit så att familjen var på semester under sitt bilande från södra och upp mot norra Italien upptäckte lustigheten via bilkartan. Staden, läst baklänges, ger det svärmiska utropet, "O, Sivert"! 

Passerade också Oxford Treviso på sin stora italienska tour, även om det inte satte några litterära spår? Kan namnet förklaras med att andevärlden är spegelvänd jämfört med vår, att själar utanför kan titta in men ser allt omvänt? Valde min själ ett namn för sitt kommande jordeliv som skulle komma att bli en ledtråd i ett nystande av detta slag? 

Var börjar och var slutar härvan av sammanhang? Tingen kanske i själva verket inte alls är upplagda längs en tidslinje, det är bara, som Immanuel Kant, sade, en "åskådningsform" som hjärnan anlägger av praktiska skäl för att människan ska kunna fungera i den här typen av "verklighet"...

Eller från omvända sidan: Hur kom föräldrarna på ett så idiotiskt egennamn som "Sivert"? Vem inspirerade dem?  Jag hatade det från första stund och förklarar på bandinspelningar från fyraårsåldern att jag fått "fel namn". 

Myndigt läxar jag upp min egen far (som spelar in en låtsasintervju med sin son) och förklarar att specerihandlaren längre ner på gatan, Herman, han hade minsann ett riktigt namn - "så heter en riktig man"! Det är möjligt att fyraåringen redan hade tagit ut delarna i det egennamnet och sett att det var en dubblering av "manlighet": "herr(e)" och "man"... Jag föddes uppenbarligen bråkig och obstinat och redo att ifrågasätta allt...

Det tyska Herrmann påminner också om att vad jag misstänker var Oxfords närmast föregående liv (om man envisas med att placera saker längs en tidslinje). Den här själen hade inte bara femton minuter i rampljuset (eller gräddfilen) utan en hel halvtimma. Före det brittiska adelslivet har jag återkallat ett namn och årtal som pekar rakt på hertig Albrecht den fjärde av Bayern. 

Det kan vara detta liv som lade grunden till den unge brittens dragning till Italien och som fyra hundra år sedan fortfarande ger karmiska efterslängar så att familjer bilar upp till gamla bekanta jaktmarker. (Jag har efter min fars död mött honom i en dröm i vilken han förklarade att allt var till hans belåtenhet nu. Jag noterar särskilt ett svart järnsmide på den balkong där vi sitter i drömmen och "vet" på något sätt att detta är tysk medeltid.)

Albrecht var inte äldste sonen och hade tänkt sig en religiös livsväg. Han reste ett århundrade innan Oxfords europeiska tour också han genom alperna och ner till norra Italien och universitetsstaden Pavia i nordvästra Italien. Pavia - så förunderligt likt namnet Padua nära havskusten i öster.

Dödsfall inom familjen tvingade tysken att överge prästutbildningen och återvända till Bayern och politiken. Det är därför inte att undra på, givet den här hypotetiska rekonstruktionen (där Albrecht och året för hans trontillträde kom till mig i en hörselupplevelse), att den tyske småkungen i sitt nästa liv som brittisk adel var helt besatt av frågan om makt och kungar - se bara hur monomant fixerade Shakepeare-pjäserna är vid härskare! Eller den här bloggen vid de rötägg som svenska folket valt som sin regering... 

Allt som vandrar vidare mellan liven kanske är, som buddhisterna säger, "dispositioner", vaga tendenser. Sedan väcks attityder till liv när händelser timar och någon unik gång till och med minnesfragment från tider och platser i historien där "snarlika" händelser inträffat. Varför vi tvingas bära andras ve och väl vete väl bara gudarna som designar de här jordeliven.

*****

Förhållandet mellan den jordiska verkligheten och den syntetiska fantasin blir nu ännu krångligare - bloggaren påminner sig plötsligt att han som barn mötte en etablerad svensk författare just norr om Shakespeares italienska tassemarker!

När jag skrev ovanstående förra söndagen kunde jag inte för mitt liv komma ihåg vad den alpina orten hette men rådbråkandet aktiverade ett nytt minne. Som sexåring mötte jag en svenskt barn- och ungdomsföfattare där. Hans namn hade också försvunnit ur minnet men jag minns att jag fattade ett sådant tycke den mannen att min far skulle ha blivit sorgsen i hjärtat om han vetat. 

Efter lite brottningsmatch med felträffar som "Arnold Schwarzenegger" kom för bara några dagar sedan namnet fram, men så glömde jag undersöka det tills idag, när dessutom de norditalienska orterna äntligen återkom. Varför idag? Tja, Månen gick in i Tvillingarna under dagen, mitt måntecken, och skapade kanhända en brygga mellan alla pusselbitarna. 

Tvillingarnas (och Jungfruns) härskare Merkurius hanterar minnet säger indierna. Jag har Merkurius i den älskande fadersgestaltens femte hus (enligt detaljer ovan). Jag har alltid sett Solen som fadern, sydindisk tradition har Jupiter, vilket inte säger mig något. Nordindisk tradition har västerlandets Saturnus som fadern. Men Saturnus är för mig den stränga patriarken som fostrar via förbud och inte den kreativa och inspirerande fadern. Saturnus har fått de tråkiga uppgifterna och Solen har allt det roliga!

Klicka för läsbarhet.
Symmetri mellan en serie platser av intresse för bloggaren och
två personnamn, uppsnappade i drömlika tillstånd.

Cortina hette skidorten där jag sex år gammal mötte författaren Karl-Aage Schwartzkopf (Schwarzenegger - så nära!). Om honom har svenska Wikipedia inte ett ord att säga. Historielöst och arrogant folk detta är. I Tyskland var han tydligen en så populär författare att han tillägnats en rejäl artikel i tyska Wikipedia, och på förlorad skoltyska kände jag genast igen flera böcker som han gav mig när han sammanstrålade med föräldrarna kort efter sommaren i Italien ("Tåget Tuff-Tuff"), och sedan ytterligare titlar några år senare, när jag var mogen för hans ungdomsböcker. 

Efter tio såg jag honom inte något mer men det måste ha varit en sådan där människa man mött i ett tidigare liv, särskilt som sexåringar har bättre kontakt med sin själ än vuxna och jag tydligen tyckte det var något extraordinärt med honom. (Har sett barn reagera extremt underligt på våra möten, senast för några år sedan när en liten pojke, bekant till vänner, tog min hand och kysste dess ovansida som vore jag hans kung! Föräldrarna trodde inte sina ögon, grabben hade aldrig någonsin gjort något liknande med gäster på besök. Jag kan inte förklara detta annat än genom detaljer från kartan. Solen i femte huset för barnets fria lek - "låt barnen komma till mig".)

Svenskarna har åtminstone lyckats registrera svenskfödde Schwartzkopfs dödsdag, den 20 mars 2009 (lustigt nog bara några dagar innan jag den 25 mars skapar Sideriska siktet och sedan lämnar allmäntyckandet på Ockulta ögat som stilla somnar in). 

Medan jag inspekterade Cortina på en karta kom nästa stad, Aronzo, flytande genom luften. Namnet gav inga träffar tills jag noterade att det stavades Auronzo.

Nu visar sig Treviso ha legat nästan exakt längsmed familjens bilrutt upp mot Auronzo och Hotell Auronzo där jag mötte flickan jag lovade evig kärlek. Kan mycket väl ha sett staden Treviso och noterat namnet. Vem vet, kanske en vägskylt i bilens backspegel?

Gjorde greven av Oxford samma iakttagelse på sin tid och lade ett frö till mina föräldrars val av namn på sin första son? Andevärlden och de levandes värld är fylld av kontakter som de levande kanske inte ens vet om. Drömmarna sägs vara en kanal andra sidan använder för att ge impulser till jordvarelserna.

Att tack vare tyska Wikipedia se Schwartzkopfs födelsehoroskop, en man gjorde starkt intryck på mig, är lite av en uppenbarelse denna dag när Månen gått in i Tvillingarna. Även han hade samma placering, vilket perfekt förklarar ett sinne orienterat mot barn och ungdom! Och Solen i Skytten förklarar mer än väl hans fascination för långväga färder, för egen del och i barnböckerna!


Författaren (innerst) och bloggaren (ytterst)


När jag tittar på området, kanske en plats jag inte bara besökt i tidigare liv utan även levt på (fast det livet ligger i mörker) kan jag inte låta bli att le. Auronzo ligger i provinsen Belluno. Låter inte det märkligt likt bloggens pluggande Platons gudalära där ju Det Ena = uno, Det Sköna = bello (och Det Goda = bene)?

Det är å andra sidan Treviso, som familjen aldrig stannade vid, som "drar" mest. När jag zoomar in på Googles karta hittar jag strax namnet på en av de kvinnor på vita duken som fick mig att tappa hakan i yngre år för hennes gudomliga skönhet mer än yrkesskickligheten: Claire Forlani (horoskop här).

Italiens enda Via Forlani hittas i staden Treviso

Hur var det nu Forlanis horoskop såg ut? Jo så här:



Tänka sig, ytterligare en aktiv axel mellan Tvillingarna/Skytten. En liten sökning av nätet visar att familjenamnet Forlani går tillbaka till 1500-talets Italien. (Greven av Oxford föddes 1550.) Men det gåtfulla fyndet är ett dokument som samlar information om karttillverkare i 1500-talets Italien:
The most prominent publishers and engravers in Venice at this time (runt mitten av seklet) were Paolo Forlani, Ferrando and Donato Bertelli, Camocio, Cimerlino, Licinio, Nelli, Zaltieri and Zenoi.
Åtskilliga fotnoter i dokumentet avslöjar att Forlani i själva verket hörde hemma i Verona, en annan av de tre "stora" städerna i Shakespeares pjäser. En av noterna visar att Forlani fortfarande är aktiv 1570, fyra år innan Oxford anländer:
15. Vniversale descrittione di tutta la terra conoscivta
fin q u i . . . Paolo Forlani Veronese f. Claudij ducheti
formis Anno MDLXX. (1570)
740 x 407 mm.
Och ännu en not om en bevarad karta från 1576. Då har Oxford redan återvänt till England:
17. Vniversale descrittione di tutta la terra conoscivta
fin qui. In Venetia al segno del Pozzo. Nicolai Valegij
formis. Paulo di forlani da Verona. In Venetia l'anno
MDLXXVI. (1576)
672 X 392 mm.
Drottning Elisabets hovastrolog John Dee var förutom ockultist också känd kartograf och med en stor samling både kartor och böcker. (Dessa brändes av pöbeln i ett tragiskt skede av hans liv.) Den unge greven av Oxford, som var hovets myndling f.o.m. tolv års ålder, studerade uppenbarligen under honom och inhämtade där grunderna till de astrologiska kunskaper för vilka han senare i livet lovprisades. 

En resa till Venedig i tjugoårsåldern skulle ha fallit sig naturligt då det tydligen var kartografins Mecka. Säkert fyllde han på sin kollektion givet det mångmiljonbelopp som nämnts för hans årslånga tour (komplett med entourage) i Sydeuropa. (På återresan råkade greven ut för pirater i Engelska kanalen och bestals på kistor fyllda av världsligt krimskrams han köpt på sig.)

På den dator från vilken jag skriver detta finns en barock folder döpt till Kartor. I den sparar jag ner allsköns bilder på kartor jag hittat på nätet, ett irrationellt beteende eftersom det finns så många karttjänster på nätet! Det här beteendet hade jag inte före augusti 2007 då hela 13 bilder sparades. Beteendet sammanhänger med ett förnyat studieintresse men liknar väldigt mycket en symbolisk samling av äkta kartor... 

Vad jag HAR varit intresserad av sedan barnsben är TRYCKERIKONST och UPPLAGOR. Utan att någonsin blivit mycket till samlare har jag noga inspekterat uppgifter av den typen som ses i fotnoterna, och funnit något underligt värde i att veta var och vem som tillverkade boken, grammofonskivan eller vad det än gällde. Ett gott hantverk har varit otroligt viktigt - kvalitetsföremål (ingen påverkan från barndomshemmet i den riktningen.) Kan den mentaliteten springa ur en "instinkt" som grundlagts i ett liv då medlen fanns att skapa sig ett stort och exklusivt bibliotek? Oxford hade den positionen.

Frågan ger sig om namnet Forlani var en bidragande orsak till att jag föll som en fura för Claire Forlani i den första film jag såg med henne? Hur fungerar egentligen ORD som "triggers" för avlägsna minnen? Var det kartografen Forlani som var den verkliga nyckeln under de år jag tjusats av henne? Och att först i detta tillägg till det veckogamla inlägget som hemligheten dyrkades upp? (Verona... En av mitt livs tre största kärlekar hette Veronica... Så här kan man tydligen hålla på hur länge som helst - är verklighet och dikt kanske en och samma sak för den som är "öppen"?)

Minuten jag hittar dokumentet om Venedigs karttryckare har som en händelse ett horoskop som perfekt illustrerar just kartografi:




Stenbocken i öster indikerar representationen av fysiska strukturer i rummet.  Det är svårt att tänka sig ett bättre tecken för kartografi än Stenbocken. En släkting med fotografiskt minne och exakt blick - en f.d. tecknare av tekniska sprängskisser (kartor) av motorer - föddes i den unika årgången av Stenbocken 1962 när hela fem av de klassiska sju planeterna betonade detta tecken. Fysiska strukturer, motorer eller terräng. En landskapsartikekt jag en gång kände var född i Stenbocken...

Ascendenthärskaren Saturnus står upphöjd i Vågen i tionde huset och dess upphöjda fågelperspektiv (och blick för strukturer) omfattar såväl land som hav - disponenten Venus står i havens tecken Kräftan.  

Att dubbelexponera upptäckten av den venetianske kartmakaren (eller försäljaren) Forlani på John Dees horoskop understryker sambanden. Jag inser nu att varför Oxford valde Venedig som "basläger" (möjligen återspeglat i Shakespeares ovanligt grundliga kunskaper om just den staden). Tiden för dokumentfyndet producerar en Stenbocksascendent bara en grad från John Dees kärva och systematiska Måne i Stenbocken. John Dee kan ha varit en av de fadersgestalter som satte de djupaste spåren på den vid 12 faderlöse greven av Oxford. Att samla på sig kartor kan antyda pojkens behov att imitera sin läromästare... (Strindberg var också dilettant i ett otal ämnen.)


... Och logikern Merkurius - en annan typisk faktabitare och kartläsare - den skiljer sig bara en grad mellan den berömde engelske kartografen och min upptäckt av det sannolika skälet att den unge greven prompt skulle till Venedig (beläget bara 12 mil söder om Treviso eller O, Sivert).

Om fler ockulta samband behövs låg textfyndets Merkurius i Tvillingarnas 26 grad (retrograd), John Dees Merkurius i Tvillingarnas 25 grad och bloggarens Merkurius i Vågens 27 grad. Uppenbarligen är det här ett dygn när det hettade till i slutet av Luftelementet.


Bäst stänga till den här lådan innan verkligheten helt uppslukar den dröm livet på Jorden är...

*****  

Den romerske filosofen Plotinus ansåg lika lite som den framväxande kristendomen att det, ytterst sett, finns enskilda själar. Allt levande är uttryck för Gud och att minnas tidigare liv är bara an aning om att "Vägen upp" har börjat anträdas. På den resan möter man mycket kunskaper som man kan frestas av att blåsa upp sig med. 

Därför väljer jag att inte göra någon stor sak av dessa strukturella likheter mellan Oxfords och mitt liv. 

(Det kärlekstrassel som i november 2005 triggade drömmen om honom är en så häpnadsväckande parallell som går in på Oxfords och drottning Elisabets påstådda romans att jag inte ens vill ta upp den saken här. Min första stora kärlek i livet, vid 13, hette för övrigt Elisabet och det var också namnet på Oxfords andra och sista hustru... Namnet mötte mig först redan som min yngre systers mellannamn...)

För vem vill stanna på vägen som en "märkvärdig föredetting" när det mål som hägrar är gudomlighet? 

Likväl är det något fascinerande med sexåringens semester med föräldrarna i Italien. Tolv år senare var själavandringstanken ett absorberande intresse och under meditation passerade ett flertal "filmklipp" från möjliga tidigare liv revy. (Faktiskt, jag mediterade inte med fokus på att möta Gud eller något utan just för att genomtränga själens inre mörker och se något av vem den varit tidigare...) 

"Meditationsfilmerna" var i allmänhet "stumfilm", men i drömmar och även i vakentillstånd har jag några gånger hört exakta uppgifter. Vid försöken att placera dessa impressioner på en historisk linje - jag betvivlar att det finns något mer viktigt att aktualisera vid 54, den ålder vid vilken Oxford tycks ha dött - förefaller det som om "Oxford" återvände till Italien redan i sitt nästa liv. Tjugofem år före Oxford-drömmen hade jag en meditationssyn som skildrar en italiensk vinodlare som äger en liten gård. Av spännena på mina skor som jaget stirrar ner på har jag höftat till med 15-1600-talet. 

Eftersom 1500-talet är upptaget av Oxford-livet (med mindre den här själen levde två liv samtidigt och där den ena bläckfiskarmen faktiskt reste i samma land där den andre brukade jorden), så förefaller Oxfords kärlek till Italien ha varit så stark att han återvände dit, men efter två liv till adliga familjer tillbaka till enkla förhållanden. 

Sedan händer det igen! Just i början av 1900-talet föds en italiensk kvinna som sedermera gifter sig med en civilingenjör, en av flera som Mussolini uppdrar att försöka räta upp det lutande tornet i Pisa eftersom det var en föga viril symbol för Italien. Chocken var total och satt i flera dagar sedan jag fattat att det var jag som var kvinnan i båda de drömmar som uppenbarligen var fragment från ett och samma liv. I redogörelsen från 2009 utelämnade jag den lilla detaljen att jag var kvinnan - med en normal heterosexuell självidentifikation var det fortfarande fem år efter drömmarna smått omtumlande att fatta hur nära under ytan det bodde en kvinna, med en kvinnas perspektiv!

Jag spekulerar (särskilt efter att ha läst Sonetterna) att Oxford blev så skadad av det livet, så aggressiv och uppvarvad - tydligt i nästföljande liv som vinodlaren - att det behövdes en "kvinnas lugna livsupplevelse" för att gjuta olja på de stirriga själsliga vågorna. Jag började detta liv lika oambitöst med hela tio år innan äldrevården och avslutade på det sättet det kvinnliga livet som ändades alltför tidigt i ett skottdrama mellan rivaliserande gäng i Pisa. 

Jag har ofta känt av de diskreta övergångarna från ett bakgrundsbrus (tidigare liv) till ett annat. Det kvinnliga livet behövde några år till på jorden, men i och med en senkommen universitetsexamen vid 35 var den fasen definitivt över. (Man kan spekulera i om de partners man har under en sådan här period också har spegelvänt kön så att jag i ungdomen i själva verket var tillsammans med före detta män höljda i i kvinnokroppar! Sant är att åtminstone någon av de tidiga flickvännerna var oerhört bossig!)

I detta liv har alltså ett antal tidigare liv-fragment hopat sig som alla kretsar kring Italien, ett land som uppenbarligen satte djupa spår i den sexåring som 1966 bilade sig mot norr med sina föräldrar.

Tyske Albrechts universitetsstudier i norra Italien på 1400-talet övergår i Oxfords stora italienska tour på 1500-talet och blir till en bofast och hetlevrad italiensk vinodlare på 1600-talet och slutligen då en blid italiensk hemmafru under 1900-talets första årtionden. Och det är bara själens senare upplevelser på den här sidan Atlanten! För femtusen år sedan fanns en indian i Amerika, långt före de äldsta beläggen om Omaha-folkets historia. 

Den figuren tittade fram medan jag koncentrerat lyssnade på afrikanskinspirerad trummusik och en hel präriescen dubbelexponerades ovanpå rummet med några knappa hörselintryck som "förklarade" scenen: "Omaha, tretusen före (vår tid?)" Sen kom inget mer, men jag var helt däckad. När jag hörde "Albrecht 1465" var det enbart rösten, men inga visuella överlagringar i rummet. Det är uppenbart att fem års meditation har lett till en "uppluckring" av det hårdtrampade jordgolvet och att det är möjligt, i vissa förhöjda medvetenhetstillstånd, att höra information från arkivet i källarvåningen! 

Det tyska namnet, där årtalet identifierade honom som hertig Albrecht den fjärde, kom t.ex. under stark vrede över en mejlkollega som försökt reducera religion till enbart ett politiskt verktyg. Albrecht, som ville bli präst men TVINGADES skita ner händerna med bayersk politik, borde om någon förstå skillnaden! När jag således häpet tittade på mitt arga brevsvar till vännen och öppet ställde frågan "VEM har skrivit det här?" är det kanske inte så förvånande att just det "sidojaget" anmälde sig med förnamn (precis som "Oxford" var ett högst informellt alter ego som Edward de Vere svängde sig med - när han inte skakade krigsspjutet som Shake-Speare). 

Men sammanhanget Albrecht/religion/politik klarnade inte förrän jag forskat på nätet och hittat det lilla som är nedtecknat om hertigen, en liten fotnot i tysk historia. Alla krymper med tiden och försvinner till sist. Själen bygger vidare och blir större och större...

Det här var också bara en historia på den vägen, ett förbrukningsmaterial på vägen mot bättre vetande.




Tillägg.

Se också "Om publiceringen av vindlande vägen"


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar